Auschwitz i tiden

Med nya skor och en enkel biljett hon själv köpt, kliver den unga judiska flickan på tåget utan att veta vart hon ska. Hon tror att hon ska resa till en plats som är för henne och hennes folk, men anar inte att slutstationen för hennes färd blir Auschwitz.
Men föreställningen En enkel biljett, som skrivits och regisseras av Ingela Lekfalk, handlar inte om krigsåren i första hand, utan tiden före kriget då Hitler var oerhört populär och få tog notis om vad som egentligen höll på att ske. Eller inte brydde sig för att de ville vara med i den stora gemenskapen.
- Man ska inte glömma att folk var lyckliga över att Hitler kom till makten. Det var en stor glädje för många och på en del filmer kan man ju se hur extatiska en del var. Det var som en religiös väckelse, säger Ingela Lekfalk.
Idén till föreställningen En enkel biljett föddes under en resa till Auschwitz, då Lekfalk med egna ögon fick se en av platserna för det industrialiserade folkmordet.
- Jag var inte förberedd på hur det skulle kännas och starkaste intrycket kom utanför gaskamrarna. Vi är vana att se hemska bilder och kan hålla dem på avstånd. Men det var en helt annan sak att vara där. Det var en obehaglig lukt och jag kunde inte skaka av mig känslan när jag kom tillbaka till hotellet. Jag undrade också om vi slutat att prata om detta hemma i Sverige, säger Lekfalk.

När hon vände sig till Norrbottensmusiken fick hon ett positivt svar till att göra produktionen och arbetet kom igång. Bland annat har Lars Paulin gjort arrangemang på musik från Krakow. Görel Särs spelar dragspel, Anders Hällström spelar fiol och Sanna Elmegren sjunger på jiddish i föreställningen. Med hjälp av filmmaterial från 30-talets Tyskland vill Lekfalk också skapa en tidsstämning i föreställningen, samtidigt som föreställningen lika mycket är här och nu och behandlar frågor om utanförskap på ett allmänmänskligt plan.
- Föreställningen handlar mycket om vad vi gör för att tillhöra gruppen och jag ville ha en ståuppa som kunde berätta med allvar och humor. Dessutom kände jag att det måste vara en judinna som gör rollen som berättare, för då skulle vi bli friare i behandlingen av ämnet och kunna säga saker som man kanske inte kan om man saknar den bakgrunden. Man får till exempel ett annat spelrum att skämta. Och då uppenbarade sig Bianca som är ståuppkomiker, säger Lekfalk.
Hon berättar att det fanns en synopsis om en ung kvinna som inte visste var tåget hon klivit på var på väg, men att Bianca Meyer fyllt på med sin mormors berättelser från Auschwitz i föreställningen.
- Jag har tagit med minnen som min mormor berättat för mig. Hon var 22 när hon var i Auschwitz, och jag är 22 nu. Det känns fint att få göra den här föreställningen som ett sätt att hedra min mormor. Jag har inte heller vuxit upp i ett religiöst hem, så det har också blivit ett sätt att närma mig mitt arv, säger Bianca Meyer som gör sin första teaterföreställning, om än som berättare i en högst dokumentär produktion.

Meyer berättar att hennes mormor var försiktig med att skylta med sitt ursprung när hon tagit sig till Sverige. Rädslan för att förlora sitt barn eller att tyskarna skulle komma var länge stark.
Samtidigt hade mormodern inga problem med att berätta om det hon varit med om för sitt barnbarn Bianca. En del av historierna som Bianca Meyers mormor berättade för henne var ruskiga. Som när mormodern bytte lite vatten mot kött, som sedan visade sig vara människokött. Eller hur hon misshandlades av lägervakterna så brutalt att synen skadades.
- Min morfar tänkte också mörda Hitler. Han tog med sig en pistol och åkte till ett möte där Hitler skulle tala. Men när morfar var där rycktes han med i gruppsykosen och kände hur han själv lyfte armen för Hitler, vilket visar hur starkt trycket var. Men det fanns också ljusglimtar. Bland annat berättade hon om en vakt som kunde vara överseende och lät henne få lite extra bröd, säger Bianca Meyer.
Som av en händelse kommer pjäsen också att få sin premiär i Gällivare, där Sverigedemokraterna fick det starkaste stödet i landet i skolvalet och samtalet glider in på beröringspunkterna mellan pjäsens dåtid och nutid. Hur extremhögern åter stuckit upp sitt fula tryne och marscherat in i riksdagen och hur Europa tycks glömma sin mörka historia.
- Det känns som att vi gör något viktigt och som ligger rätt i tiden. Men efter valet blev det nästan obehagligt, säger Lekfalk.

Auschwitz i tiden

När Bianca Meyers mormor var 22 år var hon fånge i Auschwitz. Nu, när Bianca Meyer själv är 22 år, berättar hon sin mormors historia i föreställningen "En enkel biljett" som får sin premiär i Gällivare.