Den frågan ställer Piteåfödda Åsa Moberg i senaste numret av kulturtidskriften Balder, ett nummer med Arbete som tema.
Många brukar beskriva det som berikande att ”få jobba med människor”.
Därför är det lite ironiskt men desto mer tankeväckande när Moberg i sin text konstaterar att det innebär en större risk att bli sjukskriven för den som arbetar inom kontaktyrken, alltså yrken med omfattande mänskliga kontakter – jobb inom vård, omsorg och skola.
Och ju mer hängiven en människa är i arbetet, desto större risk för psykiska skador relaterade till det jobbet. Enligt några år gamla siffror är det allra värst för den som är polis, psykiater, psykolog, socialsekreterare, diakon, behandlingsassistent, fritidsledare och sjuksköterska.
Det får Moberg att ställa ytterligare en fråga:
Hur har det blivit så att den apparat som i statistiken kallas ”välfärdstjänster” blivit den bransch som skapar mest ohälsa?
En färsk analys från Försäkringskassan visar även att de mest pressade är de som jobbar i stora offentliga strukturer med diffust ledarskap och orimliga prestationskrav. ”De organisationer och funktioner som behövs mest i svåra tider”, som Moberg påpekar.
Pandemin har ökat insikten om att flexibilitet och chansen till hemarbete är positivt för många och därmed fördelar i rekryteringen av personal. Problemet för kontaktyrkena är bara att den sortens möjligheter är begränsade, oftast obefintliga.
För många av dem gäller arbetsförhållanden som strider mot det som den norske författaren Lars Fr. H. Svendsen beskriver som grundläggande i sin bok ”Arbeidets filosofi”:
Att jobba ska helst vara roligt och meningsfullt.
Arbetsvillkor som inte känns tillfredsställande dementerar också argumentet att det är viktigt för folkhälsan att folk har arbete. Nog är ohälsan hög bland arbetslösa, men den är ännu mer omfattande bland de alltfler i ”prekära anställningar”, menar författaren Roland Paulsen.
Han hänvisar till statistik som visar att arbetet har en destruktiv inverkan på hur människor mår. Han ser till exempel ingen integrerande funktion, snarare det motsatta, i de enkla jobb som främst invandrare och outbildade utför. Det är jobb som inte skapar någon stolthet.
Paulsen hyser inget starkt hopp om att lönearbetet inom kapitalismen kan reformeras till det socialdemokraterna har kallat Det goda arbetet, inte så länge allt drivs ”med sikte på ekonomisk vinst och rationalitet”.