– Det är hur enkelt som helst att älska, men det svåraste är att ta emot. Att kunna lita på någon, öppna sig och låta det flöda in – där blir det lite svårare, säger Åsa Simma i filmen ”Kärlek på svenska”.
Filmregissören Staffan Julén och teaterchefen Åsa Simma lärde känna varandra i Stockholm på en stödfest för Altaälven i slutet av 1970-talet.
– Jag var där och jojkade, sen blev vi kompisar och har hållit kontakten. Vi är väldigt nära varandra filosofiskt och har känt varandra sedan jag var 16 år.
Under arbetet med filmen ”Kärlek på svenska” kontaktade Staffan Julén henne igen:
– Han ville inkludera det samiska tänkandet och kom upp till Idivuoma för två år sedan, och hängde med mig över en midsommar. Då berättade jag bland annat om min uppväxt, hur den påverkat mig som kvinna och min relation till män. Det är en ganska central berättelse i mitt privata liv. Vår familj var förmodligen en av de första samiska familjerna som gick igenom en skilsmässa, på 1980-talet.
I filmen berättar Åsa Simma om sin mamma som inte alltid var närvarande, och hur det har satt sina spår.
– Jag ha förstått att det påverkat mig, men jag är säkert inte den enda i Sverige, eller världen. Det som finns runtomkring påverkar en mycket under uppväxten.
För NSD Kultur berättar hon också om den samiske konstnären Nils Aslak Valkeapääs betydelse för henne, om sin kärlek till livet och till naturen.
– Där känner jag den enorma kärleken som marken ger mig. Som gamlingarna sa: ”Kom ihåg att det är marken som valde dig. Och det är en kärlekshandling”.
Åsa Simma intresserar sig mycket för tiden, om att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Som när hon missade bussen och istället fick kontakt med filmregissören David Lynch.
– Vi blev jättegoda vänner. Han hade en enorm humor och vi hade mycket roligt tillsammans under två dagar i Stockholm. Det handlar inte om att följa busstidtabellen, det är en annan tid. Även det är en kärlekshandling från livet.
Men den allra största av kärlekar mötte hon tidigt – och den har hon burit med sig genom hela livet:
– Den stora kärleken i mitt liv är min farfar. Han är den person jag söker, privat alltså, inte som teaterchef. Där fanns tryggheten, där fanns kärlek, förlåtelse, tillåtelse och uppmuntran.
– Jag kan inte jämföra mitt liv med en som vuxit upp utan motstånd, och då talar jag samepolitik. När man så många gånger har blivit nedslagen på grund av sin etnicitet blir man misstänksam mot den som kommer. Det gör att man blir lite avvaktande när någon kommer med goda gärningar. Var hamnar det där goda budskapet i en sårad människa? Det kanske inte finns ett rum för att man är misstänksam mot allt och alla, ett rum där den älskande handlingen kan härbärgeras.
Åsa Simma har inte sett filmen, men är inte orolig inför premiären:
– Jag litar på Staffan, annars kan man inte öppna sig i ett sådant sammanhang.
Hon betonar vikten av att våga lyfta fram berättelser som berör:
– Min berättelse är bara en av många. Anledningen till att jag jobbar i den här branschen är att jag vill skapa berättelser där folk får känna igen sig. Kanske kan en stängd dörr öppnas i själen hos någon.
– Man ska inte tro att vi samer är lyckliga och lever för evigt och pussar träd. Vi har också ganska mycket sociala problem, och psykosociala utmaningar. Om man vuxit upp på nomadskola och varit borta från sina föräldrar under sju viktiga år av sitt liv, hur blir man då som förälder? Det tycker jag är en jätteviktig del i det här, säger Åsa Simma.
”Kärlek på svenska” är en fristående fortsättning på dokumentären ”Lyubov – kärlek på ryska” som Staffan Julén gjorde tillsammans med Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj 2017.
Norrbottningen och konstnären Mats Wikström finns också med i en kortare sekvens i ”Kärlek på svenska”. Filmen sänds i SVT1 den 28 april kl 20.00 och finns på SVT play från den 24 april.