Med åren har det blivit några lådor anteckningsböcker. Bästa inköpet ägde rum i Indien.
Jag var där med hustrun och de två yngsta barnen, åtta och tolv år. Marknaden i Anjuna var som brukligt i Indien. Försäljare lockade. Anteckningsböckerna var handgjorda. Pappret var tillverkat av gamla klädesplagg, som man gjorde förr i tiden. Lumppapper är annorlunda. Märkte det under provskrivning. Tyckte omedelbart om det. Små rester av blomblad och växter hade pressats in på sidorna.
Talade om att jag hade för avsikt att köpa många, erbjöds te och sittplats. Tackade ja. Barnen suckade. Hustrun sade inget. Hon hade lärt när det inte var lönt att sabotera mina passioner. Med tekoppen på jordgolvet började genomgången medan vi bytte historier om våra liv. Kvinnan som sålde anteckningsböckerna reste tillsammans med andra tibetanska familjer söderut under vintern. Somrarna tillbringade de i Lakhimpur i norra Indien.
Det blev åtta anteckningsböcker. De förändrade mitt skrivande. Går inte att skriva snabbt på lumppapper. Sinnesstämning och ämne kräver skilda skrivtempon. De indiska anteckningsböckerna är slow motion. Passade utmärkt att skriva i när jag var på stranden i Vagator. Orden kom utan ansträngning. Pennan rörde sig av egen kraft. I timmar betraktade jag havet. Vågornas rytm blev ordens. Var inte så viktigt att tänka, långa stunder tänkte jag inte alls, dagdrömde med pennan i handen. Ibland fastnade blicken i anteckningsboken. Sidorna fylldes med ord. Brydde mig inte om att läsa. Handen skrev vidare. Hjärnan var tacksam för att handen var så självständig. Det handlar om att skriva utan tankar på ett bestämt mål, att skriva utan avsikt.
Anteckningsböckerna från Indien finns kvar, ligger tillsammans med andra anteckningsböcker, inköpta på andra platser dit mitt vagabonderade liv fört mig. Tar fram dem för att ta bilder till texten. Det tar tid, för att jag bläddrar och läser. Orden väcker liv i människor, händelser och platser. Anteckningsböckerna är väldiga lagerlokaler, borde nog bli lite fler besök.
Sara Wheeler, författare till ”Terra Incognita”, drömde om att våga resa utan anteckningsbok. Jag försökte en gång. Första dagen var förfärlig. Andra dagen köpte jag en anteckningsbok. Insåg att jag inte mår bra om jag inte får skriva under mina resor. Oftast reser jag ensam. När det sker med vänner får de information om att jag skriver varje dag. Så även under en resa till Kreta för några år sedan. Trodde att vännerna skulle klaga för att jag skrev för mycket. Icke. De hade iakttagit mig när jag skrev. En kväll när vi satt på en restaurang sade de att det syntes att jag var lycklig när jag skrev. Det tog många år innan jag vågade erkänna det. Jag. Jag. Jag. För att vi aldrig kan undkomma oss själva. Lika bra att skapa den enda relation som varar till en livslång kärleksaffär. Egenkärlek? Ja! Som om egenhat vore bättre! Självgodhet? Ja! Som om självondska vore bättre!
Pengar har det alltid varit nödvändigt att skriva mig till, även under semestrar med familjen. Jag satt på stranden i Vagator och skrev om konsten att göra ingenting. När jag kom hem ringde jag mina redaktörer och berättade att jag varit i Indien och skrivit om konsten att göra ingenting. Spännande – vad har du mer skrivit? Ingenting! Blev det bara en artikel? Nä, det blev fyra artiklar om det. Tystnad. Skämtar du? Nä! Du är galen! Vill du se vad jag skrivit? Ja. Artiklarna om ingenting bekostade både resan och allt vi gjorde i Indien.