NY BOK

Kalle Lind

Hasse Alfredson

Forum

När han var tolv gick han till biblioteket i Eslöv och frågade efter en Hasseåtage-biografi, men någon sådan fanns inte.

”Bra”, sa han, ”då går jag hem och skriver en.”

Nu är det gjort. Visserligen bara om ena halvan av duon, men ett aktningsvärt ambitiöst arbete, så komplett som rimligen är möjligt. Allt redovisat i en ton färgad av nördigt intresse och kärleksfull beundran. Sann lycka för oss i fans-skapet, alltså.

Massor är känt, men häpnadsväckande mycket överraskar. Så ofattbart mycket och varierande den folkkäre Hans Alfredson hann med. Han gillade växelbruk och levde som han kände – en de tusen konsternas mästare.

Bokens undertitel är ”En sån där farbror som ritar och berättar”. Som blivande sådan såg mamma Aina honom tidigt, också hon med flödande humoristisk ådra.

Sonen utvecklade anlagen under studentåren i Lund, en kort tid på Sverige Radio och framför allt i AB Svenska Ord, bildat 1961 i partnerskap med själsfränden Tage Danielsson. Under nästan tre decennier presterade de tidlösa klassiker i revyer och böcker, på film och skiva – tillsammans och var och en för sig.

Deras temperament skilde sig åt, men värderingarna var lika. De var samhällsengagerade och vågade blanda seriöst med skabröst. Det ledde till en folklig popularitet aldrig tidigare upplevd.

Att lära utantill var svårt, så tidigt utvecklade Hasse förmågan att spåna fritt, bäst exponerat via otaliga Lindemän. Lundaprofilen Sten Broman sa till Povel Ramel: ”Den där jäveln kan prata om vad som helst, hur länge som helst!”

Han kunde också mycket annat. Skriva, teckna, regissera och agera, både i komedi och drama. 

En sak var han dålig på: Att ta kritik. Efter fiaskon som revyn ”Spader, Madame” och filmen ”Vargens Tid” fick han ris som sved och gjorde honom bitter.

Likaså tyngde livets sorger. Pappa Folke avled tidigt, fyraåriga sonen Mats dog i en elolycka hemma och vännen Tage avled 1985.

I sorgestunder sökte han glömska och lindring i jobbet och av allt formades mixen av muntergök och allvarsman, en människa vars svärta gick att ana i allt det glättiga ljusa. Hela tiden återkom tanken på människans behov av glädje. 

Han var ”hialös”, skånska för rastlös och otålig. Rastar man så rostar man, eller som hans revyfigur ”Ringaren” sa: "Livet är som påse: tomt och innehållslöst om man inte fyller det med nånting."

Han fyllde på med massor – och många av oss med tacksamhet och glädje.