Gränsöverskridande nätverk skapar de konkreta resultaten i Barentssamarbetet. Bäst känt är Barents pressnätverk som verkat sedan 1995. Ett annat producerande nätverk är Barentshistorikerna som funnit varand-ra över riksgränserna sedan början av 2000-talet. För ett par år sedan gav det under ledning av professor Lars Elenius vid Luleå tekniska universitet ut välskrivna historieboken ”The Barents Region: a Transnational History of Subarctic Northern Europe”, rik på fakta och analyser som främst vänder sig till universitetsstuderande.
Den har följts upp med ett imponerande mammutverk ”Encyclopedia of the Barents Region”, rikt illustrerat i två band på 1150 sidor, utgivna av Pax forlag i Oslo, som också krävt drygt tio år att framställa med mer än 300 bidragsgivande historiker från de fyra Barentsländerna. Huvud-redaktör för encyklopedierna är Mats-Olov Olsson från Umeå universitet, men även Lars Elenius har haft en framträdande roll.
”Nedmonteringen av järnridån i början av 1990-talet lämnade paradoxalt nog människorna som lever i nuvarande Barentsregionen att möta en mer oviss framtid”, skriver i ett förord frontalpersonerna Thorvald Stoltenberg, tidigare norsk utrikesminister som initierade Barents Euro-Arktiska region som sjösattes i Kirkenes 11 januari 1993, och Michail Gorba-tjov, sovjetledaren som med sitt Murmansktal hösten 1987 öppnade dörren för ett nytt samarbete mellan Ryssland och Norden som inte varit möjligt sedan ryska revolutionen 1917. De hoppas att ”medborgarna i Barentsregionen ska fortsätta längs den valda vägen till en fredlig och hållbar utveckling av hela regionen”.
Encyklopedierna är uppslagsverk som ställts upp i bokstavsordning. De tar upp tretton ämnes-områden, nämligen arkitektur; kultur, konst och medier; demografi och etnografi; ekonomi; utbildning och vetenskap, miljö; historia; språk; rättsliga frågor; folk; platser; politik; och religion.
Inom områdena tas som exempel upp ursprungsbefolkningens byggnadstraditoner, kyrkstäder som Gammelstad, olika kulturyttringar, samerna, koloniseringen av nordvästra Ryssland, kommunikationer, handel, olja och gas-utvinning, gruvor och metallurgisk industri, skog och skogsindustri, energifrågor, renskötsel och fiske, universitetsutbildning och forskning, kärnkraft och kärnvapen, olika historiska händelser och krig, lagstiftning om naturresurser, framträdande personligheter i Barentsregionen, orter och delregioner, politiska frågor och tvister samt laestadianismen, ortodoxa kyrkan och samernas tros-utövning.
En aktivt verksam, gränsöverskridande Barentsregion måste bygga på kunskap som ett första steg. Därefter på människornas, civilsamhällenas och myndigheternas samarbete, ömsesidiga förståelse, undvikande av misstag och handlande. Skaffa dig kunskap allra först, agera sedan! lärde mig Nobelpristagaren Alva Myrdal, vars sista närmaste medarbetare jag hade förmånen att bli i början av 1980-talet. Det är ett budskap som inte minst dagens politiker bör anamma. Barents historiebok och encyklopedierna ger oss de verktyg vi behöver för detta.
Omfånget och de engelskspråkiga texterna gör det svårt för många personer att tillgodogöra sig verken. De bör finnas som uppslagsverk på bibliotek. Universitet och skolor kan rekommenderas använda materialen i undervisningen och studieförbunden i folkbildningen.
I oktober blir Sverige ordförandeland i Barentsrådet och redan från den 1 juli i Östersjöstaternas råd. Finland är ordförande i Arktiska rådet. Det ger flera plattformar, som borde användas för att handla på olika områden och inte bara prata Barents inför samarbetets 25-årsjubileum om ett halvår.