Allt är tillåtet i poesin för Liz Wennberg

"Att bli författare är allt annat än lätt. Vägen dit är så jäkla lång och krokig att en kompass är värdelös. Om du inte har tur."
Så skrev Liz Wennberg i oktober förra året i en krönika på sourze.se. Med en rätt vass ton raljerade hon över svårigheterna att ges ut på ett etablerat förlag. För hur ska man göra? Vilket förlag ska man skicka sitt manus till och ska man skicka med ett personligt brev? Berätta om hur trevlig man är?
Men efter nyår gick proppen ur. Vombat förlag hörde av sig och ville ge ut Liz Wennbergs barnboksmanus och Styx förlag är intresserat av att ge ut hennes diktsamling.
- Jag provade att skicka in manus och blev refuserad, men med trevliga ord. Men när Styx och Vombat hörde av sig gick det undan som sjutton. Jag har skrivit kontrakt med Vombat om barnboken. Den kommer i september och Styx ska jag skriva på för om inget oförutsett händer. Och den boken kan ges ut i sommar, säger Wennberg när NSD når henne mitt i flyttbestyren då familjen köpt ett nytt hus.
Hon beskriver sig som en som "alltid" skrivit. Däremot läser hon inte speciellt mycket.
- Det sägs ju att läsande och ett bra språk hör ihop, så jag vet inte hur det går ihop för mig. Fast jag har fått kämpa med språket och fråga mig inte om ordklasser. Jag vet knappt vad ett verb är, säger Wennberg och skrattar.
Hon beskriver sig inte heller som en särskilt strukturerad författare som gör små anteckningar och tänker ut alla karaktärer och handlingens alla vindlingar i förväg.
- Då jag skriver första raden vet jag inte hur rad två ska se ut. Jag vet aldrig vad det blir. Jag började med att skriva en barnbok för jag tänkte att det skulle vara lättare. Men jag insåg att det var tvärt om, säger Liz Wennberg och berättar att det var Kristina Lugns diktsamling Lugn bara lugn som fick henne att börja skriva poesi.
- Jag insåg att "herre gud, så där kan man ju uttrycka sig" och det passade mig. Jag är ju rätt stor i käften. Och i poesin kan jag skriva fula ord som jag inte kan använda i barnböckerna, säger Wennberg och skrattar.

Hon beskriver sin diktsamling, som har arbetsnamnet "I ett grovt rep", som "barnförbjuden" och rå.
- En lektör sa "oj, jag hoppas att det här inte är självbiografiskt". Men det är den inte. Det handlar om Mona och hennes kriminelle man som inte behandlar henne särskilt bra, medan jag lever i ett väldigt bra förhållande. Men ibland måste man få skriva om sådant, säger Wennberg.
- Det var också kul att få skriva så rått. Och när jag läste UKON, Ulf Karl Olov Nilsson, som skrev om att skålla barn i sin diktsamling kände jag att jag hade en bit kvar att gå. Men det är samtidigt det som är befriande med poesin, att man kan testa var gränsen går och för mig känns allt tillåtet, säger Wennberg.
Barnboken har fått arbetsnamnet Punkpapporna och handlar om två pappor som har en dotter.
- Det var inget statement i det, utan så ser den här familjen jag berättar om ut. Sedan tycker jag att det är en grupp som borde lyftas fram, även om jag själv inte är gay utan lever med man och barn. I dag är det ju naturligt att familjer ser olika ut, säger Liz Wennberg och samtalet glider nästan oundvikligen in på den senaste tidens debatt om censur i barnlitteraturen.
- Jag tycker att det har varit en löjlig diskussion och det är olyckligt att folk är så rädda för att låta sina barn läsa något som är lite farligt. Vad är man ängslig för? Det är väl värre att inte spänna fast barnet i bilbältet än att låta det läsa fiktion, säger Wennberg.
Även om Liz Wennberg snart debuterar så vilar hon inte på lagrarna. Hon berättar att hon redan har några vuxenmanus på gång och en till barnbok, innan de första två ens kommit ut.
- Jag kan sitta och skriva på tre böcker samtidigt. Jag har inga problem att skriva böcker, det har runnit ur mig som en magsjuka. Däremot har jag suttit i fyra veckor och försökt göra en baksidetext till barnboken. Men jag skyller på flytten.