Boken bygger på några av de mer än 200 artiklar som Agge Theander har skrivit för Kiruna-tidningen genom åren, och som han har sammanställt med Kirunafotografen Kjell Törmä som bollplank.
Han berättar om Kirunaprofiler som Anna Fabricius och Hilda Stralström, äldre byggnader, fjällen och Malmbanan. Men även om konstnärer som familjen Leander Engström och vännen Nikolaus Blind.
Några av Agge Theanders personliga favoriter är de gruvhistoriska artiklarna.
– Jag började med silvergruvorna i Nasafjäll och Alkavare och fortsatte med koppargruvorna i Sjangeli och Svappavaara. Där vandrade jag runt med forskarföreningen och hade väldigt fina upplevelser.
Han berättar om en minnesvärd tur i Sarek under vintern 1976:
– Jag och min fru åkte hundspann, det finns en bild där hon står och tittar på silverkronan i Alkavare kapell. Det var en fantastisk tur, med historia, fin skidåkning, Sarek och djurlivet. Det har varit lite extra slit med de artiklarna, och lite kul att vara ute och få ihop det också, så det har varit roligt.
Boken innehåller mer än 500 bilder, både historiska och nutida.
– Men det är ingen riktig historiebok, det är delar av Kirunas historia från mina artiklar.
Och kanske blir det fler böcker.
– Ja, det ligger berättelser på lager, lite halvmanus i bokhyllan i olika varianter. Men jag blir 85 år om några dagar, så vi får se hur länge jag är pigg och tycker att det är kul.
Agge Theander kom till Kiruna för att göra värnplikten på Jägarskolan – och blev kvar.
– Jag var ner och pluggade till lärare i Stockholm, men åkte fram och tillbaka hit upp hela tiden.
Kiruna och fjällen fascinerade.
– När jag växte upp i Stockholm var det skärgården som gällde. Det var segling, långfärdsskridskor och längdskidåkning. När jag kom hit upp märkte jag att fjällen är lika fina, det är det här öppna, det stämmer väldigt bra. Dessutom har vi ju skärgården bara några timmar bort i Lofoten, så jag är med i båtklubben i Narvik och seglar med dem också.
Han uppskattade också tiden på Jägarskolan och det fina kamratskapet:
– Man skulle vara ute, vi betade av nästan alla fina områden på våra övningar och fick en väldig känsla för området. Det var en helt fantastisk utbildning vi hade, men den finns ju inte längre. Men vi trivs bra här i Luossavaaraområdet. Frun är småländska, men hon följde med hit upp och gillar det lika bra som jag.