För femtio år sedan gjorde Torbjörn Säfve debut. Mannen som sedermera blev synonym med att endast skriva tjocka böcker debuterade med en diktsamling på ”ynka” 64 sidor.
Men vilken diktsamling sedan!
Debuten kom att följas av flera djupgående romaner. Torbjörn Säfve hittade ett koncept. Han steg utan att be om ursäkt bokstavligen in i romanerna. Blev ett med romanfiguren. Eller också var romanfiguren rent av en del av honom. Det blev ett omisskännligt signum för Torbjörn Säfve.
Men frågan infinner sig: Varför en sådan blygsam debut?
Ursäkta!
Varför en sådan kaxig debut?
Samlingens titel är Jag Julibarn med mastodontiska reflexioner.
Jo, den heter så.
Eller Tse hdas kyi rnamshes thog grang (Vägvisare för de dödas själar i den andra världen).
Med undertiteln:
Första partiet av den förnämsta diktsamling som skrivits, nämligen ”Mausoleum”.
Torbjörn Säfve var ännu i den litterära världen inte känd som Torbjörn Säfve .
Han skrev under pseudonym.
Som Budhalainen Rokka.
nu är jag ett julibarn framförd /
i hetaste
årstid som broder till indolensen
det förgångna syns mig /
därför vara ett hastigt
blänk i skördemannens lie
[...]
Diktsamlingen andas det som skulle bli utmärkande för Säfves fortsatta skrivande: de futuristiska tankarna, erotiken, frihetsbegäret, oberoendet. Det som, enligt honom, gör en människa fri.
Diktsamlingen föll recensenten Lars Bäckström på läppen. Så här skrev han i Upsala Nya Tidning (1964-03-21):
”Sexualinflammerat och tyglat är innehållet visserligen, men det är tryck bakom orden och någonting inte enbart kvasigigantiskt i hela anläggningen – vi får hålla utkik på vad som kan ske.”
Kan du berätta om bakgrunden till din pseudonym? Som jag har förstått finns ett samband med en samisk kvinna, Maria Rokka?
– Hon var mitt livs första djupa passion. Jag kände mig ”adopterad” av hennes familj och miljö. Kruxet var bara att familjen var laestadiansk och jag hade med glöd gått in i Buddhas tankar. Alltså måste jag kalla mig buddhisten Rokka för att inte blamera familjen i övrigt. Allt detta kan man tydligt avläsa i dikterna.
Varför blev Budhalainen Rokka bara ett litterärt ”engångsligg”?
– Jag fick en mängd andra intressen. Jag upphörde att vara nybörjarbuddhist enbart och lät mig fyllas av Uppsalas promiskuösa och politiska lockelser – och till sist separerades namnet från mig. Jag skrev recensioner i Upsala Nya Tidning, briljerade som udda opponent på seminarierna i praktisk filosofi och estetik och förstås litteraturhistoria. Jag skrev även författarporträtt i studenttidningen Ergo under signaturen Uriah Heep.
Varför gav du upp poesin?
– Aldrig någonsin har jag gett upp poesin. Den finns i varenda prosabok jag skrivit, ibland ymnigt och ibland sparsamt. Jag började mitt aktiva läsande på 1950-talet med just poesi. Fib:s lyrikklubb, Ekelöf, Edfelt, Morgenstern, Majakovskij, Trakl, den fritt experimentella skolan. Jag kommer aldrig att sluta läsa poesi. Den är litteraturens finsmide.
Hur tror du att Jag Julibarn med mastodontiska reflexioner skulle stå sig idag?
– När jag nu för första gången på femtio år läst om den på nytt, slås jag av många saker, mest angenäma. När viljan far omkring överallt blir det många villfarelser, men jag godkänner mina dåtida villfarelser därför att de är portar öppna mot vida skuggrika hav, en segling över grå konturer, ett hissande av alla läsfrukters flaggor och flagor, kapplöpningshästar som löper över bergens kammar, en längtan efter universalbehärskning.
– Konglomeratiska stänk av Ekelöf och Majakovskij som kom att bli rännilar in i nutidsläsarens hemligaste hjärnvrår och kanske föda läsarens egna gömda dikter. Och samtidigt finns ett stråk av självkritik: ”en bräcklig chimär bro med miljoner ansikten”. Den har en droppe självälskan i sig. Åsnesparkar. Vildgaltkliv. Några få gånger stupida frågor i glänsande dröm, frågor som en beläst 20-åring alltid våndas med och av.
– Prosadikten Grand Homme är en hyperbaudelairsk orgie som får mig själv att häpna idag, den är som ett förspel till Teratologens attacker mot konsensusmedborgarens medwurstvetande. I den mångprövande kompotten finns theravadavarianten av buddhismen som jag var inläst på, nyord sticker ut som pepparkorn, modernistpasticher. Hur som helst kändes det bra att skriva dessa dikter, se dem tryckta. Extatisk och poserande var jag, inte lugn och docerande. Helt och hållet privatjagisk, inte politisk. Den skrevs ju fem år innan studentupprorens utbrott. Därför är den både ogenomtränglig och genomtränglig från alla håll, nåbar och onåbar om vartannat. Huvudet gungar när man läser, inte bara mitt, antar jag ...
Diktsamlingen har vissa drag av sig som ett manifest. Dikten nedan avslutar Jag Julibarn med mastodontiska reflexioner är just en sådan ”manifestliknande” text.
Jag ska skriva ett mausoleum
större än Taj Mahal
jag ska skriva en stupa
högre än Kanishkas i Pesawar
Skönt ska däri dansa
erotomaner med ringbeprydda
manslemmar
samt haremsluder med svällbröst
Kring portalen ska krypa /
i sidenkläder
ornamenterade slavar
lismande ritualister
Själv är jag vildgalten
vari Vishnu sig formar för folket
Själv är jag spindel
nät
tempel
stupa
mausoleum
Kommer du över ett exemplar av Jag Julibarn med mastodontiska reflexioner kan du skatta dig lycklig. Boken är närmast omöjlig att få tag i.
Samma år, 1963 alltså, var Torbjörn Säfve även ute i spalterna till boxningens försvar. Det här stod att läsa i NSD 4 februari 1963:
”Denna frimodiga artikel till boxningens försvar och ära har författats av en ung luleåbo, som stundom uppträder i den litterära maskeringen Budhalainen Rokka. När han inte använder sig av pseudonymen heter han emellertid Torbjörn Säfve.”
Och i bildtexten stod:
”För att glädja artikelförfattaren har redaktören letat reda på en bild utan blåtiror, fläskläppar och blodviten.”
Och detta skrev Torbjörn Säfve:
”Vad som i grekisk kultur kallades en ädel kamp, när den praktiserades utan skonande regler, det kallas nu ’brutalt slagsmål’, när den praktiseras i fullständigt förvekligad och avbarbariserad form. Antingen hade kulturstatens människor rätt eller så nutidens. Jag är böjd att ställa mig på kulturens sida.”