Det blev ett år helt olikt allt,
ett år vi minnas skall,
då viruset oss tvang till halt
med död och sjukdomsfall.
Det drabbade de flesta hårt,
de allra äldsta särskilt svårt.
Ur gängse rytm var livet vårt
och mycket i förfall.
För företag kom krisen fort
och läget blev akut
när folk ej gjorde som de gjort
och köpte som förut.
Värst slog de mot de många små
och verksamheter gick i stå.
Ett otal tvangs från jobben gå.
För många tog det slut.
Den skock som fnyst och utstött hån
och klagat på vår skatt,
nu stod i ynkedom som fån
med framsträckt tiggarhatt.
Den marknad som de hyllat så
och tyckt sig kunnat lita på,
den visade sig noll förmå
– den dög ej till ett skvatt.
En del i vård och omsorg grymt
stod först helt utan skydd.
Av sådant sågs det knappt nån skymt,
för ingen varit brydd.
Den goda vårdens kollektiv
dock tappert slet för mångas liv
– en idog insats, intensiv,
till smittades beskydd.
Politiker vi sett i strid
och ständigt hört i gräl,
med ens blev ense för en tid,
för hela landets väl,
ty nu det plötsligt ”allvar var”,
men ingen kunde ge ett svar
på vad då ”vanlig” vardag var.
Till skepsis fanns det skäl.
Var dag steg fram en predikant,
en man vid namn Tegnell.
Han talade mest klokt och sant
men fick en hel del skäll.
Det han om restriktioner sa,
det följde nog de flesta bra,
men andra fnös ”blaha-blaha”
och sket i hans appell.
I karantänens ensamstress,
helt utan vänners glam,
blev mångas dagar till tristess
som sakta drog sig fram.
Kanhända några tårar fällt
inför hur illa allt är ställt,
men vi dock sluppit nöd och svält
så klaga vore skam.
När pandemin förlorat fart
och vi rett ut allt tufft,
då borde gå se mera klart
i plötsligt rensad luft.
Dags inse då att vi ej bör
bete oss otänkt som vi gör
så vi vår sköra värld förgör.
Nytt år med mer förnuft!?