Historien är långsam här. Tror det beror på att den har varit så ansträngande. Under många år har staden krängt som ett fartyg i sjönöd. Orkanen Katrina som inträffade för tio år sedan var dödsstöten. Närmare tvåtusen dog. Hundratusentals flyttade. För att aldrig mer återkomma. Staden låtsas inte om det.
Historien är så långsam att den har gått i stå. Staden lever i det förflutna. Det är därför turisterna har kommit. För att titta på det som har varit. Och för att supa. Det är förbjudet att göra det på offentliga platser i USA, men inte på Bourbon Street. Redan tidigt på eftermiddagen börjar folk bli berusade, och i takt med att kvällen åldras blir folk allt mer packade. Det är därför det vimlar av snutar. För att förhindra kaos. Det är stökigt ändå.
För att skriva den story jag kommit hit för borde jag ha kommit hundra år tidigare. Jag hade behövt spela kornett eller trumpet, varit trettio år yngre, stannat några veckor och under dessa veckor supit mig sönder och samman. Uppgiften är hopplös. Jag är inte ung längre. Jag har slutat dricka. Jag går inte till prostituerade. Jag har ingen tidning där jag kan publicera allt skvaller jag kunde ha hört i den frisörsalong jag inte har.
Ändå! Jag ska fånga det New Orleans Michael Ondaatje skildrar i Coming through Slaughter. ”Perhaps the finest jazz novel ever written”, står det på omslaget till min pocket. Romanen, som är översatt till svenska, är inte bara den bästa jazzromanen utan en av de bästa romaner som har skrivits.
Coming through Slaughter handlar om Buddy Bolden som hade allt det jag inte har och gjorde allt det jag inte gör. Sedan försvann han.
Hustrun och vännerna visste inte vart och inte varför, men när de fick veta satt han på dårhuset. Där tillbringande han återstoden av sitt liv.
Bolden söp som ett svin och spelade som en gud. Ondaatje skildrar hur alkoholen förstör och hur livet ser ut medan det sker. Jag har en kort, men intensiv erfarenhet av det. Under sena tonårssomrar söp jag som ett svin. Alla i pojkgänget gjorde det, ingen fastnade i missbruket. Vad jag minns bäst är tugget. Att vi var på hugget vid minsta felsägning, kom det ingen högg vi ändå. Snabbaste trut vann. De vansinnigaste ordförvrängningarna hyllades med våldsamma skratt, men det fanns plats för allvarliga samtal mellan allt krökande.
Buddy Bolden hade varit rätt tokig redan innan han kom till New Orleans. Sedan blev han galen. Människor som spelar och sjunger som gudar borde inte bli det. Finns inget inspelat med Buddy Bolden. Han ville inte det. Allt skulle vara i improvisationernas nu. Ögonblicket var allt. Det fungerar inte för mig. Jag måste ha musik när jag skriver mig nära en död jazzmusiker ingen nu levande har lyssnat till. Jag lyssnar till Ben Webster, Coleman Hawkins och Lars Gullin, för att det låter så när jag läser Coming through Slaughter.
Jag lyssnar mig låg, faller i vemod och tårar i spridda minnesbilder från ett rörigt liv. Ger upp alla försök att få ordning. På texten och livet. Ställer den bärbara datorn på nattduksbordet. Släcker ljuset. Lyssnar.
When you’re alone, who cares for starlit skies. When you’re alone, the magic moonlight dies. At break of dawn, there is no sunrise. When your lover has gone. What lonely hours, the evening shadows bring. What lonely hours, with memories lingering. Like faded flowers, life can’t mean anything.When your lover has gone.
Kärleken har vissnat och jag skriver nästan allt i b?moll.
Ögonblicket är inte allt. Carpe diem är en hopplöst sliten fras, en besvärjelse som glider bort när närvaron dunstar. Det går inte att alltid leva i nuet. Vad ska vi med minnen om vi inte får umgås med dem? Ibland är ögonblicket borta. När jag ser mig omkring är allt förvirrade fragment av liv som befunnit sig högre upp i atmosfären. När kärleken försvinner och svårmodet breder ut sig är musiken den enda drog som hjälper.
När din älskare har gått. Alla har sjungit Einar Swans låt When your lover has gone. Frank Sinatra, Louis Armstrong, Chet Baker, Teresa Brewer, Ray Charles, Nat King Cole. Helst lyssnar jag till Billie Holidays och Sven Bjerstedts tolkningar.
Det regnar oavbrutet under mina dagar i New Orleans och jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv.
Läs andra avsnitt i serien: