Andra gärningsmän sliter av honom kläderna. Angriparna lägger ner den nakne fången på golvet med ändan i vädret. Sedan börjar våldtäkterna som aldrig tycks ta slut. Den våldtagne får veta att han måste röra på ändan när våldtäktsmännen så önskar. ”Rör på röven din jävla hora”, vrålar angriparna till den unge mannen. Våldtäktsmännen avlöser varandra. När det hela är färdigt ligger fången på cellgolvet medan blodet rinner från ändtarmen.
Händelsen är inget undantag. Hundratusentals våldtäkter sker varje år i fängelser i USA. Tiotusentals har under de senaste femtio åren mördats i fängelserna. Drogmissbruket är mer utbrett där än utanför. Allt tal om fängelser som platser där brottslingar ska rehabiliteras för ett liv i frihet har tystnat. Politiken är att låsa in så många som möjligt så länge som möjligt.
I fängelserna härskar djungelns lag. Starkast vinner. Ensam är aldrig stark. I fängelserna frodas en brottslighet som är otänkbar utanför. Sexualförbrytare är sanktionerade brottsoffer. Wilbert Rideau skildrar i In the Place of Justice hur nyanlända tonåringar blir utsatta för så brutala gruppvåldtäkter att ändtarmarna hänger utanför kroppen.
Wilbert Rideau dömdes till döden för mord och satt i flera år på dödsgången i Angola som Louisiana State Penetentiary kallas. Att vara dödsdömd är att vänja sig vid ensamheten, tystnaden och förödmjukelserna.
I väntan på att bli avrättad började Rideau att läsa. Litteraturen förändrade hans liv. Den lärde honom att förstå andra och att få perspektiv på sitt eget liv. När dödsdomen blivit livstid började Rideau att skriva. I sina memoarer In the Place of Justice skildrar han sina 44 år på Angola och de första fem åren i frihet.
Brott och straff i USA är en osannolik ekvation. Brottsligheten minskar. Straffen ökar. Under de senaste trettiofem åren har den grova brottsligheten minskat med en tredjedel. Antalet fångar har under samma tid ökat från 320 000 till över två miljoner.
Fängelser har varit en av USA:s främsta tillväxtindustrier. Marknadskrafterna styr. De som äger fängelserna vill ha många fångar. Myndigheter och politiker har, sponsrade av fängelseindustrin, agerat så att fängelserna fylls och att nya har byggts i en rasande takt.
Nationen har fem procent av världens befolkning, men tjugofem procent av världens fångar. Långa fängelsestraff är standard. USA har 4 500 fängelser. Det är mest i världen. Ryssland på andra platsen har drygt tusen. I Sverige finns 40 fångar per 100 000 invånare, i USA närmare 800.
Utvecklingen har inte drabbat alla. Vita rika har nästan inte drabbats, trots att deras brottslighet har haft förödande konsekvenser. Unga, fattiga och dåligt utbildade svarta män fyller fängelserna. Flertalet interner har dömts för mindre droginnehav.
Angola är USA:s största fängelse, både till ytan och antal fångar. Det ligger långt ut på landet, nära delstatsgränsen mellan Louisiana och Mississippi. På väg dit lyssnar jag på Johnny Cash:
It’s buried in the countryside. It’s exploding in the shells at night. It’s everywhere a baby cries. Freedom. Freedom. Freedom.
Friheten i USA är inte vad den har varit och den har blivit allt mindre under de inbördeskrig USA:s presidenter har startat. Kriget mot fattigdomen förvandlades till ett krig mot de fattiga. Kriget mot droger, som lanserades av Reagan år 1983, blev ett krig mot drogmissbrukare. Under några få år på 80-talet ökade anslagen till bekämpning av narkomaner från 160 miljoner till drygt två miljarder dollar. Anslagen till vård av narkomaner minskade under samma period från 274 till 57 miljoner dollar.
År 1980 satt 41 000 personer i amerikanska fängelser på grund av narkotikabrott. I dag är det över en halv miljon. Över trettio miljoner har blivit arresterade på grund av droger.
Situationen har till och med fått president Obama att reagera över rättssystemet.
– Massinlåsningen är dålig för vårt land, sa han i veckan vid ett besök på ett annat federalt fängelse.
Angola är både ett fängelse och ett 18 000 tunnland stort arbetsläger för lantbruk. Det öppnade vid 1800-talets mitt. Fångarna arbetade tolv timmar om dagen. Slaveriet upphörde inte efter det amerikanska inbördeskriget. Det flyttade in på fängelserna. Konstitutionen förklarade att slaveri som straff var lagligt. Alltså såg lagstiftarna till att straffa så många som möjligt. Det blev straffbart att vara utan jobb. Arbetslösa dömdes till brottslingar som för billiga pengar kunde hyras ut till företag som slavar.
Alla fastnar någonstans. På Angolas museum fastnar jag framför fotografier av män myndigheterna har avrättat. I museets biograf ser jag en film som följer John A. Browns liv dagarna innan han dör.
Det är en märklig film på grund av det lugn han visar dagarna innan han avrättas. ”Let my baby sister know I love her and the rest of my family, for supporting me. I love you very much. I’m ready to go now.”
Det var hans sista ord. På en vägg finns fotografier av John A. Brown och andra medborgare myndigheterna har dödat i Angola.
Läs andra avsnitt i serien: