Galveston i orkanernas sargade land

Tomas Polvall reser i amerikanska södern – Texas, Louisiana, Mississippi och Alabama. Det handlar om fattigdom och fängelser, film och musik, klass- och rasmotsättningar. Vi börjar i Galveston, och historien om den värsta naturkatastrofen i USA:s historia. Staden som numera är granne med gigantisk miljöförstöring.

Djurlivet vid Creole Nature Trail är rikt. Naturområdet var flitigt beträdd mark i teveserien True Detective.

Djurlivet vid Creole Nature Trail är rikt. Naturområdet var flitigt beträdd mark i teveserien True Detective.

Foto:

Amerikanska södern (1)2015-07-15 06:00

Galveston ligger längst ut på östra spetsen av den tjugo kilometer långa och några få kilometer breda Galveston Island. Det är vindstilla när jag vandrar längs stranden och det är bra. En kraftig vind och risken finns att staden blåser bort. Det inträffade den 8 september år 1900 när ön drabbades av den värsta naturkatastrofen i USA:s historia.

Prognoserna för de orkaner som drabbar USA:s södra kust var osäkra på den tiden.

Meteorologen Isak Cline vandrade på stranden timmarna innan orkanen anlände. Han vände ryggen mot havet och kände hur vinden var kraftigare över den högra skuldran än över den vänstra. Det var ett oroande tecken. Vinden i en orkan rör sig i omvänd klockriktning. Det var flera minuter mellan de kraftiga vindstötarna. Isak var osäker på hur det skulle tolkas. Han befarade att det var dåligt, men såg inga tecken på att den dödligaste orkan som drabbat USA var på väg. Kraftiga frånlandsvindar innebar vanligen ebb, men nu steg vattnet. Isak Cline telegraferade till huvudkontoret: ”Så högt vatten med motsatta vindar har aldrig observerats.”

Invånarna begeistrades av skönheten tidigt på dagen: ”himmeln såg ut som pärlemor; den återspeglade regnbågens alla färger. Det var en vidunderligt vacker himmel.” Vattnet kom före vinden.

Timmarna innan orkanen lekte barn på översvämmade gator. Galveston höll på att förvandlas till ett sjunkande skepp. Kvinnorna var oroliga, men männen gick som vanligt till sina arbetsplatser i city. På kontoren och kaféerna fortsatte livet som om ingenting skulle hända.

Plötsligt gick det fort. Vattnet steg våldsamt. Sedan kom vinden och byggnaderna kollapsade. Kvarter efter kvarter. Drygt sextusen personer omkom.

Återuppbyggnaden kom i gång snabbt. År 1904 var en stor skyddsvall klar. Samma år ägde en världsutställning rum. Galveston ville visa att staden hade återuppstått. Staden behövde ett lyft. Tvåtusen byggnader, däribland en stor katedral lyftes flera meter upp och sex miljoner ton sten och granit kom på plats under byggnaderna.

Innan katastrofen var Galveston känd som sydkustens New York. Vitaliteten och framtidstron var stor. Svarta, vita och immigranter från hela världen jobbade tillsammans i en atmosfär av tolerans så stor att Galveston fungerade som reklam för ett USA som en smältdegel. ”Galveston var vackert, progressivt, välmående och alldeles för hoppfullt för att vara sant”, skriver Erik Larson i Isac`s Storm The Drowning of Galveston.

Stormen förändrade Galvestons öde. Staden förlorade kampen mot Houston om att bli den södra kustens metropol.

I dag är Galveston en sömnig semesterstad för de miljoner som bor i Houston en timmes resa norrut. Kaféer, affärer och museer ryms i de byggnader som restaurerats längs paradgatan. Staden är ett levande museum för den stora orkanen. Den åttonde och inte den elfte september är minnesdag.

Skyddsvallen har förbättrats under årens lopp. På de västra delarna av ön blir stolparna på vilka nya byggnader vilar allt högre.

Privata pengar har byggt en skyskrapa utanför staden med lägenheter för de rika och en mur som håller de fattiga borta. Gated community kallas välbevakade bostadskvarter som illustrerar den växande klyftan mellan fattiga och rika.

Galveston är också titeln på en roman av Nic Pizzolatto. Jag har läst den och sett True Detective som han skapat. Från Galveston reser jag vidare till True Detectives landskap, för att på plats uppleva filmens kontraster mellan vacker natur och industrier. Det är värre än förväntat. Östra Texas hela vägen till gränsen mot Louisiana är ett jättelikt industrilandskap med skorstensrök som färgar himlen grå. Det gröna vinner över det grå först sedan jag kört över bron till Louisiana. Jag gör entré i Creole Nature Trail till tonerna av en välkänd sång:

From the dusty mesa her looming shadow grows

Hidden in the branches of the poison creosote

Grönskan i södra Louisiana är överväldigande. Värmen är behaglig och människorna hjälpsamma överallt där jag hamnar. Bästa dagen blir en båttur i Atchafalayas vattenrike med far och son Kim och Coerte Voorhies som förträffliga guider.

Landskapet liknar ingenting jag tidigare upplevt. Ibland är skogen så tät att båten knappt kan ta sig fram mellan trädstammarna. Ibland kommer vi till gläntor med enstaka träd som vidgas till ängar där grönskan gungar när båten glider fram. På andra platser växer havets ängar till öppna landskap med hundratals meter mellan träd i vars kronor rovfåglar har sina bon. Det är exotiskt, annorlunda och ofattbart vackert.

Läs andra avsnitt i serien:

Amerikanska södern (2)

Amerikanska södern (3)

Amerikanska södern (4)

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!