Under i stort sett hela mitt aktiva fiske- och vildmarksliv har fiskmåsen varit en av fjälltrakternas vanligaste fåglar. I boken Fåglarna i färg från 1956, går följande att läsa; ”Arten häckar i hela landet utom i Härjedalen, både vid kusterna och vid invatten. Den är dock sällsynt i det inte av Norrland”.
Eftersom jag själv kommer från det inre av Norrland, från de jämtländska fjällskogstrakterna, hade jag som barn bara sett en fiskmås, en uppstoppad fågel som morfar sköt i början på femtiotalet. Han trodde helt enkelt att det var en albino?
Några år efter skottet hände något anmärkningsvärt. Morfar och jag satt som vanligt på stugtrappan och njöt av den vidunderliga utsikten över den voluminösa jättesjön Ströms Vattudal. Det var senvår och potatisåkern var nyplöjd.
Plötsligt upptäckte vi enorma fågelformationer i väster. Morfar tyckte det var konstigt att gässen verkade komma från Norge, eftersom de alltid kom söderifrån.
Morfar väckte mig tidigt påföljande morgon. Han var märkbart upphetsad och ville att jag genast skulle komma ut.
Ute på potatisåkern spatserade hundratals av de där konstiga vita albinofåglarna? Morfar såg närmast förlägen ut. Från och med den dagen blev fiskmåsen en karakteristisk fjällfågel, över hela det inre av Norrland och i Lappland.
Jag har fått lära mig att förändringar i ekologin bland annat kan avläsas på fåglars, fiskars och insekters livsföringar. Sedan dess har jag varit mycket noga med att kolla olika organismers beteenden i vatten, på land och i luften.
Jag har alltid hävdad att ekologisk kunskap är viktig och att skolan för länge sedan borde ha haft ämnet ekologi på schemat, redan från första klass. Ordet betyder läran om sambanden mellan organismerna och deras miljöer.
Ett klassiskt exempel på ekologisk okunskap har varit senvårens pimpelfisken efter harr, framför allt i rinnande vatten. Jag minns Piteälven på åttiotalet, där pimpelfiskare drog hur många omoraliska kilon med lekmogen harr som helst, framför allt på selens slutdelar.
Bakslagen kom som ett brev på posten. Om somrarna kom sportfiskarna tillbaka och ondgjorde sig över uteblivet storfiske. De fångade fiskarna var uppätna, eller låg i frysen, och den tänkta avkomman, som skulle bilda nya generationer fiskar, blev på så sätt destruerade.
Mänsklig girighet gav fiskarna ingen chans. Naturen och resurserna är, och kommer att förbli, ändliga, en ekologisk självklarhet som mänskligheten numera har ignorerat.
All förstörelse av våra rinnande vatten, oberoende om det gäller försurningar, övergödningar eller kraftverksbyggnationer, kommer obönhörligen att påverka allt ekologisk liv, både i vatten och i närområdet. Därför är det inte så underligt att några av våra mest frekventa sportfiskevatten i landet idag bygger på kontinuerliga fiskutsättningar. Naturen har slagit tillbaka, miljöerna orkar inte riktigt med oss längre.
Förändringens vindar blåser hela tiden över oss. Växthuseffekterna har dragit in över klotet, till förfång för bland annat kallvattenlevande fiskar som rödingen. Med lite ekologisk kunskap förstår vi att drivhuseffekterna är kontentan av mänskligt roffande och egoism. Så länge som ekonomin går före ekologin har naturen ingen chans. Vi förser oss idag, i morgon kan det redan vara för sent.