För den som möjligen missat det klargör vår kung i en kommande SVT-dokumentär att han fortfarande är sur över den senaste ändringen i successionsordningen – den som 1980 gjorde den svenska tronföljden könsneutral. Är det inte bedårande! En gammal man rasar 43 år senare fortfarande över att förledet ”kron-” en gång flyttades från hans halvårsgamla bebis till hans tvååriga unge. Vem hade kunnat ana att en 76-årig rikeman med ärvda titlar skulle visa sig vara konservativ?
Kungen har förstås rätt till sina känslor, men tycks inte låta bli att massera sanningen. Han beskriver ändringen som ”plötslig” trots att det första beslutet fattades långt innan Carl Philip fanns ens som embryo. Han menar därtill att den fungerade retroaktivt – eftersom den började gälla när Carl Philip, och fantasin om hans framtid som monark, hunnit födas. Men prinsen blev ju aldrig av med något regentskap, utan med drömmen om ett framtida sådant, kanske femtio-sextio år fram i tiden. Och eftersom han själv gissningsvis hade fullt upp med bitleksaker och babygym när förändringen trädde i kraft är det förstås främst hans pappa som blev snuvad på sagda dröm.
Jag tycker det är ett otroligt roligt resonemang: Ni får inte retroaktivt ta ifrån mig den dröm jag drömde om mitt barn. Jag ser fram emot den ljusa dag när riksdagen röstar för att avskaffa monarkin, och kungen framför samma åsikt: app app app, kungafamiljen lever än – prins Julian föddes så sent som 2021 i tron att han hade en chans att en dag regera. Ska allt detta nu tas ifrån honom? Det enda rätta vore att låta monarkin fortsätta tills alla kungligheter och deras arvingar lämnat jordelivet på naturlig väg. Allt annat är faktiskt taskigt.
Jag känner igen en lillebrors tjurskallighet när jag ser den. För precis som kungen är jag yngst i syskonskaran, och precis som kungen har jag svårt att hantera förändring. Att morsfarsan sålde huset i stället för att inrätta ett museum till min barndoms ära på Björkskatan. Att brorsan inte blev glutenfri pizzabagare som han sa en gång. Att skogen runt farfars föräldrahem avverkades. Fastän det är många år sen nu kan jag fortfarande nästan häpna när jag går upp på höjden bortanför byn, den som var skogsklädd förr, och faktiskt kan se gården därifrån, bortanför hygget. När jag var liten tycktes skogen evig, och nu står rödhuset helt naket och generat mitt i landskapet utan minsta barr att skyla sig med.
Det blir inte alltid som du tänkt dig. Föräldragården säljs och styckas upp, släktklenoderna sprids för vinden. Det du trodde var en älv att fiska i och resa på utnämns av någon annan till en gräns. Ungen du ville skulle ta över efter dig blir nätpokerspelare och investerar i Donald Trumps digitala samlarkort. Beteslandet är plötsligt en järnmalmsfyndighet.
Det finns oförrätter vi kan och bör kämpa för att rätta till, och oförrätter som vi helt enkelt får svälja. Bära inom oss, småsyskonstjuriga, muttra när ingen hör men veta att det inte finns något att göra. Kungens vrede över vilken av hans ungar som får ärva honom hör naturligtvis till den senare kategorin. Däremot är jag glad att han vädrar sin irritation. Bråkiga galjonsfigurer är precis den nivå på offentliga konflikter som jag vill hantera under 2023. Snidad längst fram i fören på skeppet Sverige, en lillebror mitt i ett raseriutbrott: jag ska HA! Ni LOVADE!