Luleå Hockeys uttåg ur slutspelet är tyvärr inget aprilskämt.
Genom årens lopp har NSD kommit på och publicerat ett antal lyckade aprilskämt. Laddstolpar i fjällen, specialtränade sophundar som ett vapen mot felsorterare och säljakt för franska turister är några av dem jag minns, men ett ligger mig lite varmare om hjärtat. Det var när vi på sporten publicerade nyheten att Svarta Braxen – festglatt kompisgäng med eder krönikör som en av målvakterna i gamla division II, då landets fjärde högsta division – genom ett antal bakvägar och ett diffust fairplayreglemente belönats med en gratisplats i Svenska Superligan SSL.
Det var väl i ärlighetens namn inte så att Norrbotten skakade i sina grundvalar, det ska ingen påstå. Men när ett antal spelare och ledare från vår främsta lokalkonkurrent i vredesmod hörde av sig till sportredaktionen för att lufta sitt missnöje med att de inte fått frågan först skrockade jag gott där jag satt bakom tangentbordet.
Mer än så kan man inte hoppas på.
Och minnena är väl också där aprilskämten lever bäst, precis som lumpen. Vi har alla hört föräldrar – eller möjligen deras föräldrar – berätta om när Hyland lurade folk att dra nylonstrumpor över teven och suckat åt hur jävulskt dum i huvvet de var förr i tin, ungefär som tonåringen här hemma suckar åt mig när jag berättar om saker som hände i min ungdom.
Aprilskämt är inte längre ett begrepp som existerar i den yngre generationens sinnevärld – och vem kan klandra kidsen?
Donald Trump.
I USA lär den sittande presidenten ha fullt sjå med att vinna mot en dömd ekonomisk brottsling, misstänkt sexbrottsling och fuskare i golf. Superneutrala Sverige har till slut fått gå med i den västliga försvarsalliansen – efter att ha förödmjukat sig inför både sultanen i Ankara och magyarernas hövding. Klimatrelaterat kaos sprider sig över jordklotet och här hemma låtsas regeringen som att det regnar när det faktiskt ska regna. Luleå Hockey skulle slåss om guld men ser ut att få göra det från golfbanan – och härom dagen köpte jag en dosa snus för 67 kronor.
Men det jävligaste av allt hörde jag strax före påsk.
Efter den senaste tidens urspårningar på Malmbanan och efterföljande leveransstopp för LKAB:s pellets har Trafikverket utrett vad det skulle innebära att sätta dubbla spår på sträckan mellan Luleå och norska gränsen. Svaret? 20 år. Två decennier, fem mandatperioder eller – om ni så vill – drygt 50 000 raka uppsättningar av Fanny och Alexander på Norrbottensteatern.
"Med lite vilja tror jag till och med att det skulle gå snabbare att transportera malmen med renrajd än att vänta på dubbelspårig järnväg", skriver Pelle Johansson.
LKAB skulle kunna bygga en zeppelinarflotta, spänna upp en linbana eller flotta malmen längs med Torne älv ner till kusten på den tiden. Med lite vilja tror jag till och med att det skulle gå snabbare att transportera malmen med renrajd än att vänta på dubbelspårig järnväg.
20 år. Hur är det möjligt?
Som jag ser det står vårt hopp till att Nato sätter ner foten och kräver säkrare transporter från Atlanthamnarna – det är väl det enda sättet som vi med någon slags trovärdighet kan hoppas på en rejäl statlig satsning på norrbottnisk infrastruktur.
Världen är redan ett skämt.
Vem behöver april?
Det är anledningen till att NSD beslutat sig för att inte genomföra något aprilskämt i år. Det finns helt enkelt ont om armbågsrum för galna upptåg nu för tiden. Världen blir lite tråkigare, javisst – men det är också i någon mån rimligt att förmedlare av nyheter tänker ett steg längre och framstår som så trovärdiga man bara kan när samhället ser ut som det gör.
Det är sunt. Jag misstänker dock att det dessutom finns en inofficiell orsak:
Journalisterna nu för tiden saknar den intellektuella verkshöjd vi hade förr i tiden.