Jag har alltid tyckt att ett nytt år känns positivt och fräscht. För mig är det väldigt påtagligt, där en anledning är att byter till en ny och totalt tom dagbok.
I början på sjuttiotalet pratade jag med en erkänd författare om konsten att tala till många människor på en och samma gång. Viktigt var att hålla ögonkontakten med åhörarna och att aldrig vara nedslående eller negativ. Det får aldrig bli ett monotont predikande, utan känsloyttringarna och röstläget bör skifta genom seminariet.
Jag hade precis börjat med föredragandet och tyckte att det var en spännande tillvaro. Nu har resan gått vidare och i skrivande stund har jag avhållit cirka 500 föredrag i Sverige men också i Norge.
Det jag minns allra tydligast, den gången då jag fick goda råd inpräntade, var att helst inte hålla dem hemmavid? Jag anmärkte på detta och fick genast svaret att Jante har alltför stor makt i det här landet?
- Skulle jag ha föreläsningar i mitt samhälle, skulle ingen komma, minns jag att han sa. Det lät både tragiskt och sorgesamt.
Numera har jag ingen direktkontroll på hur många föreläsningar jag har haft i Råneå, men jag kan i alla fall säga att i min by bor inte Jante, åtminstone inte den avgrundsande som min före detta mentor pratade om.
Under året 2003 hände det sig att Tomas Karlsson, Råneå Brottarklubbs drivande kraft, ringde mig och undrade om det inte skulle vara på sin plats med en återkommande föreläsning hemmavid, en träff för folket som skulle hållas någon dag mellan jul och nyår. Det lät ohyggligt inspirerande. Jag tackade för förtroendet och på den vägen har jag naturligtvis vandrat vidare.
Under alla mina år som föreläsare har publiktillströmningen naturligtvis varit mycket skiftande. Däremot har jag sett att medeltalet gällande åhörarna har ökat, allt eftersom åren har gått. Får två år sedan var den siffran 98 per möte, vilket får anses vara bra.
Häftigast var det i Västerås 1997 där lokalen inte räckte till. Vi fick helt enkelt flytta till danspalatset Rotundan, där nästan 400 personer hade samlats? Motsatsen har naturligtvis också upplevts, där endast tre personer kom och där det heller inte fanns någon filmduk. Då körde jag med lösa boliner och visade bilderna på en skarpt blommig tapet. Mest dramatiskt var det i Strängnäs 1998 då bildprojektorn började brinna.
Nu har jag haft min åttonde föreläsning i byn, alla arrangerade av Råneå Brottarklubb och Områdesgruppen. Antalet publikum har legat på en stadig nivå mellan 70-140 personer.
Det tycker jag är alldeles strålande. Senast fanns det bara ett fåtal lediga platser kvar i hela aulan? Det är då jag känner stor tacksamhet över att få bo i byn, känna ynnesten att beskriva en historia, sprida kåserier från det liv jag har levat.
Angenämt är att få möta alla bekanta på en och samma gång. Helt otroligt är att där i publiken alltid finns några av mina före detta elever. Det kanske är det mest fantastiska i hela kråksången. Intressant är också att allt fler lulebor har hittat till skolans aula i Råneå.
Avslutningsvis skulle jag vilja rikta ett stort tack till Tomas Karlsson och Råneå Brottarklubb, till Områdesgruppen, till den flinka fikapersonalen och alla som har gjort detta roliga möjligt.
I december möts vi igen och då är det inte omöjligt att jag tar tag i det superintressanta flugfisket efter stor havsöring i södra Argentina.
Borta bra men Råneå bäst
Föreläsningen handlade om mina år på fjärran Sandåslandet.
Foto: Gunnar Westrin.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.