Ola Lundberg gick ut med sina upplevelser offentligt och plötsligt visade sig ett samhällsproblem av gigantiska mått som legat slumrande - inte bara i Kiruna - utan i hela Norrbotten. I sociala medier vittnade han om vanvård och var frustrerad över det han mött under sin tid inom äldreomsorgen.
Vi på NSD rapporterade vidare om Olas upplevelser och känslor. Vi intervjuade kommunalråd och socialchef och plötsligt var Olas berättelse en ingång för många andras vittnesmål och reaktioner.
Många har velat dela med sig av sina egna upplevelser och ibland bara bekräfta Olas historia. Reaktionerna har kommit från flera kommuner och det är förtvivlade anhöriga och gamla på väg till äldreboende som tagit kontakt. En rad insändare om ämnet har också nått redaktionen.
Man är förtvivlad, känner skuld och oro i alla led. De allra flesta vill vara anonyma men i artikelserien som nu publiceras på NSD.se och i papperstidningen får ni möta de som vill berätta.
Äldreboendet är det allra sista hemmet för många och det är grunden för vårt samhällsbygge. Vi har en omsorg som ska ta hand om våra gamla och skröpliga och ge dem sina sista dagar, månader och år, på ett värdigt sätt.
Samtidigt finns det en samhällsproblematik med att man inte vill eller kan jobba i omsorgen. I Malmfälten riskerar viljan att jobba i omsorgen slås ut av mer betalda industrijobb.
Oviljan för yrket gör att många duktiga, engagerade och lojala medarbetare, inte orkar ”bära upp” sina arbetsplatser. Det är på dem det hänger. De gamla vet att när de engagerade jobbar då flyter avdelningarna på, då är de tvättade och rena, då får de sova på nätterna och kan känna sig trygga.
De slutsatser som jag kunnat dra i arbetet med artikelserien är också en äldreomsorg som lider av strukturella problem. Det finns brister i arbetsplatsernas organisatoriska struktur och utformning för en trygg arbetsplats. Problemen finns alltså i många led. Jag gissar också att den problematiken finns över hela landet.
Vi måste våga prata om kommunikation, vem som förstår och inte förstår på grund av språk, och vi måste våga prata om kompetens och kunskap i omsorgen.
En av de anhöriga uttrycker situationen så här: ”Om vi i industrin skulle sköta våra maskiner som gamlingarna sköts här på boendet, då skulle vi ha fått sparken för länge sedan.”