Ibland kan jag önska att jag kunde resa tillbaka i tiden till bloggosfärens begynnelse. Det var 00-tal, sen tidigt 10-tal, och jag var en Luletonåring som tack vare (eller på grund av) horderna av stockholmska bloggtjejer hade bättre koll på huvudstadens geografi än typ Bergnäsets. Just Stockholmsromantiseringen är jag förvisso glad att ha lämnat bakom mig, men det känns ett fenomen jag hade velat strypa i sin linda.
Jag minns det som år när bloggosfären – förstadiet till influerarna – stod och vägde. Några av de stora bloggarna hade börjat skriva reklaminlägg och i kommentarsfältet rasade debatterna. Vad händer med trovärdigheten om ett företag kan köpa din gunst? Bloggarna försvarade sig med att de måste kunna försörja sig, att det är ett riktigt jobb, och inte sällan hade argumenten ett feministiskt anslag: ni hade aldrig förminskat vår yrkesgrupp på det här sättet om den inte hade varit kvinnodominerad.
Jag köpte nog argumenten då – klart tjejer ska kunna försörja sig. Men när jag klickar runt på 2021 års upplaga av internet känner jag: ska tjejer, eller någon, verkligen försörja sig på det här? Överallt rabattkoder till sjaskiga nätbutiker och rakhyvelprenumerationer och praktiska banktjänster, marknadsfört mer eller mindre slarvigt av snart sagt varenda kotte som skrapat ihop 1 000 följare eller mer.
Nu hade väl min tidsresa gjort rätt liten skillnad; 16-åriga bloggläsare i norrbottniska flickrum hade nog varken makt, kunskap eller ansvar att hejda influerarreklamens explosion. Men en kan ju alltid drömma. När sanning i alla möjliga avseenden blir allt svårare att både identifiera och nå ut med är influerarnas köpta inlägg bara ytterligare ett fenomen som komplicerar begreppet.
Det är lätt att ondgöra sig över uppenbart skadlig reklam: rabatt på rumpförstoring, reklamsemester finansierad av en diktatur... Busenkelt att fördöma. Lurigare är det, åtminstone för mig, med den duktiga reklamen. Den är korrekt om än diskret uppmärkt, till synes skriven i bloggarens egen röst och innehåller gärna någon matnyttig information. Hon (för det är ju nästan alltid en hon) betonar att hon bara väljer att jobba med företag hon skulle rekommendera även om hon inte fick betalt, gärna företag som liksom hon värderar feminism, en hållbar framtid och att lyfta marginaliserade röster. Det är därför hon har valt att samarbeta med det här glassmärket. Nej, nej, nej! vill jag vråla, försök inte vagga in mig i nåt. Och än värre de gånger jag faktiskt låter mig vaggas.
Det här är förstås inget nytt – att ondgöra sig över reklam är väl en gnällgenre lika gammal som reklamen själv – men jag tror att jag då och då behöver påminna mig själv om att det här inte är sakernas naturliga tillstånd. Jag kommer på mig själv med att bli lätt reklamillitterat – van vid att allas röster är till salu slutar jag ibland notera reklammärkningen och läser annonserna som vanlig information.
Men det måste inte vara så här. Det hade kunnat finnas en värld där jag inte låste upp mobilen till en piffig storstadstjej som berättar om elsparkcyklarnas förträfflighet några dagar efter att en felparkerad elsparkcykel orsakat någons död. En värld där jag inte visste ett jota om var i Stockholm jag kan göra lyxiga bryn till extrapris eller varför den splitternya appen "LÅNSTR" (som tack och lov inte finns) brinner för att hjälpa människor skuldsätta sig på ett ansvarsfullt sätt. En värld där feminismens språk inte kapades för att ge kvinnor rätten att svassa runt som mänskliga reklampelare.