Vi på frilanskontoret är inte alltid så populära – till skillnad från de andra i huset hyr vi i stället för att äga, och somliga grannar är kvicka att hota med styrelsen om vi gör för mycket väsen av oss. Men hjälten, hon har aldrig klagat. Förutom oss på kontoret är hon den enda som regelbundet rör sig på vinden, eftersom hon någon gång om dagen kommer upp för att ge sina katter motion. Någon dag hade vi dörren på glänt och en nyfiken katt tittade in, och så började vår relation.
Jag antar att hon kastade ett öga på våra borrhåliga väggar, den brokiga skaran fyndade och fådda möbler och det väldiga nudellagret och tänkte: det här gänget behöver hjälp. Rätt vad det är knackar det på dörren, och hon står utanför med något hon ”ändå ville bli av med”. Fem flaskor blandsaft, en påse cashewnötter, en hel säck portionsförpackningar av den där goda varma chokladen jag dricker när jag timvickar, en trehövdad golvlampa, en fruktskål, en hundsäng eftersom hon sett att det ibland är en whippet här.
Men det dyrbaraste hon gett oss är kontorsstolen. En sådan där riktig justerbar snurrstol, vars olika delar går att höja och sänka och vinkla i alla tänkbara riktningar; jag skulle kunna leva ett helt liv i den och ändå aldrig upptäcka alla funktioner. På ett sjabbigt kontor som, trots åtta teoretiska kontorsplatser, bara har fyra stolar som inte ger omedelbara rygg-, nack- och rumpproblem är det en oerhörd gåva.
En cyniskt lagd person hade kanske påtalat att vårt kontor nog är en praktisk ställplats för grejer hon rensat ut ur lådor, skåp och förråd. Hon ids inte släpa ner sin bråte till markplan och forsla bort, och har insett att vi aldrig säger nej. Men app, app, app – kontorshjältens vänlighet går bortom pragmatism. I somras när jag satt fastklibbad i kontorsstolen med en bordsfläkt i fejset och ena handen i en ispåse kom hon upp med kylklampar fastän jag försäkrat henne att det gick bra. Lägg kylklamparna i knävecken, sa hon, och lämna dem bara utanför min dörr när du går hem. En annan eftermiddag kom hon med blandsaft i en tillbringare och en skål salta jordnötter. Det är viktigt med salt en sådan här dag, och glöm inte att få i er ordentligt med vätska.
Det finns egentligen bara ett enda problem i vår relation, och det är frågan om hur vi ska återgälda henne. Inte för att jag tror att hon förväntar sig något – när vi tackar säger hon alltid att det är hon som ska tacka – men det känns bisarrt att inte besvara någon av all den omsorg den här för oss främmande människan visat oss. Vi vet bara så lite om varandra. Blommor? Tänk om hon är allergisk. Choklad? Kattgift. Att pracka på henne någon av våra spruckna rumptorterare till stolar känns inte aktuellt; dessutom har hon uppenbarligen redan mer prylar än hon behöver. Vi har bara en mikrovågsugn och en kokplatta att laga mat med, så någon middag kan vi inte bjuda in till utan att det skulle kännas som en förolämpning.
Medan spånandet fortsätter försöker jag att tänka som kontorshjälten även när jag gått för dagen. Inte hasta förbi dörrar som står på glänt. Kanske finns någon därinne som behöver en kylklamp, en varm choklad, en vänlighet.