Det började med att vice statsminister Per Bolund (MP) la ut en bild på sitt twitterkonto. På sin väg till Regeringskansliet hade han snubblat över en fiskare i Stockholms ström. Mannen hade dragit upp en hyfsad lax, sex-sju kilo kanske, och Bolund var eld och lågor.
”Stockholm är fantastiskt! Var annars kan man dra upp en sån här lax mitt i stan en vanlig tisdagseftermiddag?”, frågade han sig och det kändes som att han helst hade velat använda versaler.
Jag är medveten om att det finns en grupp människor som avskyr Miljöpartiet. Vad än en miljöpartist hittar på så vrids och vänds orden så att de ska kunna tolkas som ett övergrepp på lag, moral och den svenska folksjälens djup. Jag vill poängtera att jag inte tillhör den gruppen. Jag har till och med röstat på Miljöpartiet ett par gånger. Vi ska återkomma till det, men nu vill jag fortsätta min berättelse.
Det var nämligen något med Bolunds inlägg som skavde på mina hörntänder.
Jag är en medioker fiskare. Jag tycker om när det nappar, jag tycker om att elda, jag tycker om att vara utomhus och hålla käften. Otaliga är de ljusa sommarnätter jag spenderat vid kaffepannan och spanat på betydligt mer uthålliga fiskare i diverse älvar, bäckar och vattendrag med olika spön i näven. Trots mina bristande fiskekunskaper vet jag dock följande: Fånga lax mitt i stan kan jag göra på många andra platser här i världen. Så jag skrev det. ”Boden, Luleå, Råneå, Kalix, Happis och så vidare”. Var jag njugg? En smula småsint? Var det så att jag, helt oförhappandes, plötsligt anslutit mig till miljöpartisthatarna och vridit och vänt på Bolunds ord så att de skulle kunna tolkas som ett övergrepp på åtminstone min provinsiella patriotism?
Är det så att jag är en tönt?
Jag tycker inte det.
Som jag skrev tidigare har jag röstat på Miljöpartiet, flera gånger till och med. Jag tänker att tio tusen forskares röster inte ska förringas och att klimatförändringarna är en fara som inte ska underskattas. På den tiden var Peter Eriksson en del av Miljöpartiets högsta ledning och jag upplevde att det skapade viss förståelse för landsbygdens villkor och levnadsbetingelser. Jag ser inte det längre – och det irriterar mig. Jag ser det inte hos något av riksdagspartierna – och det irriterar mig ännu mer. När då vice statsministern lägger ut en bild där han snarare agerar stadsminister tolkar jag det som ytterligare en njurspark på en redan liggande landsbygd. För sanningen är ju att det finns massor av platser där man kan dra upp en lax ”mitt i stan” – men Bolund har varken kännedom om detta eller ens fantasi att föreställa sig att något liknande skulle kunna existera.
Biolog är han, dessutom.
Här om sistens såg jag att bland andra Ida Karkiainen (S), Linda Modig (C) och Mattias Karlsson (M) var på besök i Kaunisvaara. De var rörande överens om att tillståndsprocesserna för industrietableringar både måste bli snabbare och mer förutsägbara. Att det är en bra idé borde en illa tränad schimpans kunna räkna ut med rumpan och en bit krita, men det är inte det jag reagerade på. Det som slog mig är den oheliga politiska alliansen på plats – och att de sannolikt, trots sin respektive partitillhörighet, har mer gemensamt än de har med respektive riksdagsgrupp.
Nånstans är något fel. Bolunds inlägg är inte det värsta exemplet på Stockholmifiering jag sett, långt ifrån, men är man en av landets mäktigaste politiker får man fan i mig se till att arbeta för och tänka på hela landet.