Halsen kliade lite i förra veckan – borde han ha förstått att det skulle ersättas av halsont och stannat hemma, och har han nu orsakat en ostoppbar kedja av död? Vi är båda trötta på det egna ansvaret – som ändå knappt tycks hejda någon spridning – jag frågar: kan inte staten bara komma och svetsa igen dörren? Vad som helst, bara det tar slut snart.
Ännu en månad ligger jag här och vegeterar. För att ha något att göra på kvällarna börjar jag med hudvård – provar att tvätta ansiktet regelbundet och smörja med olika klet efteråt. Det luktar friskt, men ibland fastnar jag med blicken i badrumsspegeln, slås av tanken: Vad gör du dig till för. Du ska ingenstans.
Jag försöker hålla liv i vanorna som påminner om att det finns ett liv bortom PCR-test. Jag läser Mikael Yvesands splitternya Luleroman ”Häng city” (Polaris), jag läser om en skåning som blir dumpad på löpande band och så Ali Derwishs otroliga diktverk ”Saddam Husseins nya roman” (Albert Bonniers förlag). Jag förfasas över andra säsongen av bisarra dokumentärserien Cheer på Netflix och tittar på snart sagt alla idrottsevenemang som inte ställs in på grund av smittspridning. Jag promenerar till min vän Ensamhushållet, ligger i soffan och läser medan han dammtorkar och svabbar. Det är kanske ett glädjeämne under pandemin – min växande uppskattning inför anspråkslöst umgänge.
En bekant får in smittan i sitt kollektiv. De bor många på liten yta och har egentligen inte råd att vara hemma från sina respektive jobb; framför allt har de inte råd att vara hemma i flera omgångar. De överväger att gå in till den smittade och dricka ur samma glas, få det överstökat. Jag tror inte det blir någon smittfest till slut, men jag kan förstå desperationen.
Jag lyssnar på hajpade podcasten ”Sweet Bobby”, om Londonbon Kirat Assi som träffar ”Bobby” på internet genom gemensamma bekanta när hon är 29. Först efter åtta års kontakt – fem års vänskap och tre års kärleksrelation – inser hon att mannen hon älskar aldrig har funnits och att det i stället är någon i hennes närhet som spelat henne ett ondsint och nästan obegripligt långtgående spratt. ”Bobby” hade tagit över nästan hela hennes liv – familjeband slets sönder och karriären sattes på paus. Vid 41 års ålder reflekterar hon nu över allt som gått förlorat: ”Jag hade kunnat träffa någon verklig, fått ett barn under den här tiden.”
I mobilen kommer en notis från en dejtingapp: ”Tiden rinner iväg …”, och framför spegeln med hudvårdskladdet hittar jag mitt första gråa hår. Senare googlar jag pandemitrötthet; den översta träffen, Jehovas vittnens hemsida, försäkrar mig om att mina känslor är naturliga men föreslår att jag läser Bibeln och spenderar mer tid med min familj.
Ibland får frustrationen fritt spelrum – över att restriktioner ska kompensera för en mångårigt sönderbantad vårdapparat, över att det faktiskt inte är mitt fel. Håll i, håll ut, håll avstånd, HÅLL KÄFTEN. Jag försöker sortera bland känslorna: de jag måste lära mig att leva med och de som går att omsätta i politiska lösningar – helst rimligare sådana än igensvetsade dörrar eller fri smittspridning.
Vännen – han som kanske dödat alla med sitt krogbesök – testar så småningom negativt. I och för sig är halsontet tillbaka redan några dagar senare, och cykeln börjar om. Men det kommer dagar när hopplösheten blir lättare att hålla på avstånd. Jag måste tro på det.