Känner du till Anna Gustafson? Det är inte så konstigt. Hon är en av de där kvinnliga titanerna som av någon anledning försvunnit en smula i historiens dimmor. Hon var en förkämpe för kvinnlig rösträtt, feminist när feminismen knappt fanns men framför allt var hon länsmejerska. Anna Gustafson kom från Västergötland, men anställdes av Hushållningssällskapet i Norrbotten redan 1892 för att förändra. Här fanns ingen reell mejeriproduktion, här förädlade husmödrarna de enskilda gårdarnas mjölk för hand och var för sig. Det ledde till högre priser, varierande kvalitet och stundtals bristfällig livsmedelshygien. Gustafson var direkt drivande i etableringen av i stort sett samtliga norrbottniska mejerier under förra seklets början och var också den enskilt starkaste kraften bakom bildandet av Norrbottens läns mejeriidkare- och mjölkproducentförening, sedermera NLP, sedermera Norrmejerier. Hon startade och drev mejeriskolan i Björkfors, hon beställde mejeriutrustning, hon hjälpte bönderna att söka lån, ordna ritningar och till sist även att sälja det som producerades. Anna Gustafson dog i februari 1944 och om det inte steg rök från hennes grav på Kållandsö i Vänern under onsdagen tror jag inte på någonting längre.
För första gången sedan 1911 saknar Norrbotten ett mejeri.
Det här är naturligtvis ett gigantiskt misslyckande på många olika plan. Framför allt är det är ett gigantiskt fiasko för den svenska jordbrukspolitiken – om vi för en sekund låtsas att den över huvud taget existerar.
Jag växte upp i Avan, en by med 300 invånare på gränsen mellan Luleå och Boden. På den tiden, skiftet mellan 1980- och 90-tal, fanns det fem mjölkbönder där. I dag kommer vi knappt upp i fem mjölkbönder i hela Luleå kommun. I byn Kukkola i Tornedalen fanns vid samma tidpunkt 14 mjölkbönder. Kvar finns en. Det är en del av mitt ordinarie jobb, det som matkonsulent på Hushållningssällskapet, att hålla mig ajour med trender och när det gäller mjölken är det ta mig fan mörkt.
Visst, vi köper färre mejeriprodukter. När vi ändå köper är vi mer otrogna i vår konsumtion. Men den stora skulden bär de politiker som i stort sett inte tagit ett enda strategiskt gynnsamt beslut för svenskt lantbruk sedan EU-inträdet. I Norrbotten märks det mest och snabbast, därför att våra förhållandevis små gårdar är sämst anpassade för den verklighet där det krävs gigantiska volymer för att skapa lönsamhet. Alla älskar småbönderna, det är de som har maskiner och möjlighet att bruka de små åkerlapparna, som skickar ut sina kor på bete och håller landskapet öppet. Det är de som syns i reklamfilmer när företag ska grönvaska sitt erbjudande. Det är också de som håller på att försvinna – tack vare att de svikits och lämnats åt sitt öde av samma politiker som nu vill se ökad inhemsk och lokal livsmedelsproduktion.
Jag förstår beslutet, även om jag inte gillar det. Norrmejerier är inget ondskefullt livsmedelskonglomerat som jagar besparingar för att gynna hedgefonder – det handlar om överlevnad för några få hundra bönder som äger företaget, som plöjer åkern utanför ditt köksfönster. Det finns jättemånga åtgärder att ta till för att vända på den här utvecklingen och ingen av dem handlar om konsumentbojkott.
Den här skålen surmjölk har våra politiker hällt upp åt oss. Nu är det upp till oss att skyffla i oss – eller kräva förändring.
Förresten: Utan mejeri? Det är inte riktigt sant. I Vuollerim gör de fantastiska ostar, fil, yoghurt och allt möjligt av mjölk från gårdens egna fjällkor. Jag rekommenderar rubbet och Anna Gustafson hade sannolikt varit nöjd. Till Norrmejeriers produktionsvolymer har de dock en bit kvar.