Det började som en tanke i redaktör Lindvalls sjuka hjärna under skid-VM i Val di Fiemme 2015. Borde inte våra krönikörer mötas i en duell på Ormberget? Sagt och gjort, jag och min dåvarande kollega Johan Håkansson – numer padelorakel – möttes inför en storpublik på tre journalister, två draghundsförare samt en förvirrad schnauzer. Håkansson korsade skidorna och stöp som en välskruvad bandeja strax före upploppet, jag avgick med segern och expertkommentator Arnold Gard, stark man i Luleå Gjutaren, myntade de bevingade orden ”har ni ingen friskvård på tidningen?”
Nu var det dags igen.
På morgonen innan loppet hade jag sett Norrbottens stora skidhopp William Poromaa få staven avtrampad på OS i Kina. Efteråt var han rätt less och sågade den skyldige, andorriern (Andorranen? Andorren? Abborren?) Altimiras, som vore han en slutavverkning mellan Lautakoski och Saittarova.
Jag hade nu inte benkoll på min motståndares fysiska eller tekniska status men jag har däremot full insyn i snötillgången runt Dalaplan i Malmö och den är milt sagt begränsad. Efter att lömskt ha blivit Facebookvän med henne för att utesluta tre okända år på skidgymnasiet i Sollefteå kände jag mig trygg med att jag ändå kanske var den bättre skidåkaren.
Oavsett hur bisarrt det låter i Arnold Gards öron.
Allt handlade om att undvika situationer likt den som fällde Poromaa. Sagt och gjort, jag satte en jävla fart ut från mål. Skygglappar på, in i mjölksyretunneln, fokusera på nästa stavtag och inte lägga något som helst fokus på alla som berömde mig för min fina tävlingsdräkt. När halva loppet var avklarat, i slutet av rakan vid kraftledningsgatan, vågade jag för första gången vända mig om för att se hur Hörnells form såg ut.
Rätt svar? Inte alls. Jag såg henne ingenstans.
Så skulle det fortsätta. Sista gången jag såg min motståndare var när jag sneglade snett till vänster innan start. Jag åkte på i min takt, kom ensam in på upploppet och om jag känt för att vifta med en flagga hade jag hunnit föda upp fåret, klippa det, karda ullen, spinna tråd, färga den, väva tyget och till sist sy ihop den enligt konstens alla regler. Det här var en seger för historieböckerna – Pelle Johansson är fortfarande obesegrad längdåkningsmästare bland NSD-krönikörer.
Trots det får min största bedrift anses vara att jag klarade av att ta mig i tävlingsdräkten.