För 13 år sen, när jag stod på ett sakta rullande flak mitt i Luleå och vrålade studentens alla dåraktiga ramsor, trodde jag aldrig jag skulle hamna på folkis. Min duktig flicka-blick var redan fäst vid universitetet med dess examina och hägrande anställningsbarhet. Högskoleplugg, sedan arbete, sedan döden. Folkhögskolan framstod som ett meningslöst mittemellan, och i värsta fall rent flum.
Långt senare hamnade jag trots allt, lätt skamsen, på folkis, för att jaga en dröm om att skriva. Efter många år av panikplugg och översiktsläsning var det en chock – nästan en provokation – att bli bedömd på ett helt nytt sätt. Vadå, ska jag inte få – betyg? Inte sättas på prov genom minsta läxförhör? Hur har ni egentligen tänkt att jag ska mäta mitt människovärde nu?
Första terminen var jag en hopplös slacker – om jag inte har ett MVG eller A att sikta mot, varför ska jag då läsa kurslitteraturen? Men så småningom lämnade den uteblivna betygshetsen plats för en tanke som smakade nytt: Kanske kan jag läsa de här böckerna, gå på lektionerna, för min egen skull? Och rätt vad det var rullade jag in i ett lässkov jag inte sett maken till sen slukaråldern.
Jag hör inte till den grupp som folkhögskolan är som mest avgörande för – den som inte fixat gymnasiet, eller halkat ut i samhällets utkanter därefter. Men även för mig var det revolutionerande att hamna på en plats där själva lärandet, och utforskandet, stod i centrum snarare än prestation eller lönsamhet. Och där mina nogsamt hopkrattade högskolepoäng spelade föga roll; den som inte gått klart gymnasiet förutsattes ha lika mycket av värde att säga som den som var färdig psykolog.
I ett annat liv hade jag inte velat göra annat än att förkovra mig på folkhögskolornas alla nyttiga och onyttiga kurser. Slipa ädelstenar i Lannavaara! Göra snöskulpturer i Happis! Blanda balsam av egenodlade örter på min egen gamla folkis! Begrunda livets stora frågor på kursen ”Den ofrivillige grubblaren” i Sunderbyn! När jag har vägarna förbi min egen gamla skola smiter jag alltid in i klassrummet och smygläser årets litteraturlista. Ett litet sätt att hålla kvar i den folkisfödda nyfikenheten.
Tiden på folkis gav mig också något annat. På min skola stod majoriteten av byggnaderna öppna dygnet runt; sömnlösa nätter knatade jag till biblioteket, valde en bok och slog mig ner i en kommunalt mönstrad soffa. Andra gick till keramikverkstaden, rullade fram pingisbordet eller tog en stund i bastun. Bland skolans elever fanns otaliga kids med stökiga bakgrunder, här och där ett aktivt missbruk eller ett nyligen avtjänat fängelsestraff. Och ändå: allting upplåst och öppet.
Naturligtvis uppstod konflikter; bibliotekarien surnade ur över att vi lämnade böcker framme, och låste in bibliotekets soffor och bord i källaren. De som använde blommor i stället för tvål i duschen – naturmedicin-eleverna var huvudmisstänkta – fick en skarp tillsägelse. Så klart kan betydligt allvarligare saker än duschblommor och bokslarv hända på en folkis, men det där grundläggande förtroendet gjorde något med mig: Fastän ni är helt nya på den här platsen, fastän vi inte vet var ni kommer ifrån, så litar vi på er.
På andra sidan om den här sommaren hägrar ett läsår där många folkhögskolor tvingats banta ned kursutbudet och minska antalet studieplatser. För den som glider in direkt från studentflaket, efter 300 högskolepoäng eller efter en livstid av stök hoppas jag att folkhögskolorna orkar fortsätta vara små öar av tillit. Det känns livsviktigt i en samtid som alltmer låser om sig och övervakar.