Jag tog min son, 5, på sin första fotbollsskola i somras. På byns fotbollsplan samlades uppspelta barn för att vara som Rolfö och Zlatan, Messi och Nadim. Tunga träffar från vristskott, glädjetjut och besvikelserop ekade bland tallarna medan sörbyarnas alla ungar gjorde det de älskar allra mest – spelade fotboll. Min son? Han gömde sig i ett sånt där hopfällbart mål och lekte spöke.
Erik Granqvists berättelser om vad som pågick i Luleå Hockeys omklädningsrum under 90-talet var både skrämmande och upplysande. Kränkningarna som han fick utstå som ny, ung spelare bland de mer etablerade satte spår som än i denna dag påverkar honom. De som var med då – bland annat Luleås nuvarande sportchef Stefan ”Skuggan” Nilsson – har glömt, de har inte sett, de tittade åt ett annat håll eller inte alls upplevt vad de gjorde som kränkande. Kyle Beach utsattes för sexuella övergrepp i NHL-klubben Chicago Blackhawks och där fick de som tittade åt ett annat håll sparken. Simone Biles, världens bästa gymnast, lämnade OS mitt under pågående tävlingar, sargad av efterverkningarna från de övergrepp hon och många andra utsatts för av USAs landslagsläkare Larry Nassar.
Ibland är det bakomliggande traumat okänt. NHL-målvakten Carey Price tog en paus för att försöka bota det missbruk som han använt som självmedicinering för de ”mental health issues” han dolt för omvärlden. Hans lagkamrat i Montreal, Jonathan Drouin, slogs med insomnia och ångest och tog en fem månader lång paus från sitt idrottande.
Vad utsätter idrotten egentligen sina utövare för?
Sport har i mångt och mycket gjort mig till den jag är. Jag har lärt mig bete mig i mina största stunder, jag har lärt mig att bära mina värsta förluster med hyfsat rak nacke. Jag har lärt mig fuska med måtta och grace och jag har lärt mig att ärlighet och heder ibland faktiskt varar längst. Jag har fått se världen och norra Sveriges inland, jag har rest till vägs ände, storstan och Bollnäs medan mina lagkamrater har pruttat, spelat poker och vrålat ikapp till Celine Dion på de slitna bussätena runt mig.
Min upplevelse var positiv. Men jag vet att det inte gäller alla, långt ifrån. Ibland tycker jag rent av att det är skönt att min son inte verkar vara så intresserad av sport.
För jag är också medveten om oron, om ångesten, om ätstörningarna och sömnrubbningarna. Jag känner till misshandeln, kränkningarna, övergreppen och trakasserierna. Jag vet vilka rovdjur som gömmer sig i ledarstaber, tränargrupper och organisationer.
Men jag vet också att trollen spricker i dagsljus. När vi pratar om de här sakerna, när vi bryter den tystnadskultur som tillåtits prägla våra omklädningsrum under så många decennier, så skapar vi en kultur där fler faktiskt kan ta del av idrotten på premisser som passar dem – och bygga positiva upplevelser enligt nya formler.
Jag vill tro att det är så det var tänkt.
Om 2021 var räkenskapens år så tror jag att idrotten kommit lindrigt undan. Min misstanke är att vi knappt skrapat av till en lättgrogg från det isberg av förtvivlan som döljs i resultatlistorna.
Mitt hopp för 2022, för framtiden, är en sundare och mer verklighetsförankrad sport – en sport utan offer och förövare, där vi faktiskt vågar prata om rädslor, bekymmer och mentala svårigheter. Naomi Osaka, före detta världsetta i tennis, drog sig ur Franska Öppna i somras på grund av sin ångest och sammanfattade väl det hela så bra det är möjligt på presskonferensen efter beskedet.
”Det är okej att inte vara okej”.