Braskaminen är saknad.
"Nu kommer de!" Jag står i badrummet och plockar ihop de sista toalettartiklarna när flyttbilen rullar in framför huset. Jag känner hur det bränner innanför ögonlocken. Tårarna går inte att hindra.
Sängar, soffor, otaliga lådor med porslin, böcker och kläder – på ett par timmar har flyttkillarna tömt huset som varit mitt och min familjs hem i mer än 18 år. Hela vårt liv ryms i en lastbil som styr mot nya mål.
En flytt där boytan minskar med 40 procent innebär att stora delar av bohaget blir överflödigt. Både himmelssängen och taklampan var favoriter som fick byta ägare under processen.
Många kalas och jubileer har firats i trädgården som vi lämnade.
En vy över skogsdungen har bytts ut mot nya utsikter.
Känslorna ligger utanpå huden, de går nästan att ta på. Här har vi skrattat, gråtit, firat och sörjt. Älskat, bråkat, läst läxor vid köksbordet och haft seriemaraton framför tv:n. Vi har sett fem fina pojkar gå från rundkindade barn till vuxna män. Här har firats otaliga examen, släktkalas och jubileer. Vi har tagit emot studenter utan hem och vandrare som behövt en säng för natten.
Huset planerades och byggdes helt utifrån våra behov. Alla barn fick ett eget rum och det skulle vara ett tvättnedkast från badrummet. Det hade vi lärt oss från vårt första hus, där smutstvätten samlades i drivor i källartrappan, på väg ner till tvättstugan.
Braskamin och bastu ville vi ha, det var det bästa med huset. Mamma och moster premiärbastade hos oss. Alltsedan den dagen hängde termometern som jag fick av min moster kvar i bastun.
I trädgården har mammarosen vuxit sig gigantisk genom åren. Den rosa rosenbusken har följt med i alla flyttar sedan mamma för längesedan tog en bit av den från sitt barndomshem i Finland.
Mamma fick se sin ros planteras vid den stora stenen framför uteplatsen, men hon fick aldrig se hur jag under hennes sista sommar grävde mer än 80 planteringsgropar. Mellan mina vakpass vid hennes dödsbädd dövade jag min sorg och smärta genom hårt fysiskt arbete. Idag har de små planteringarna i alla gropar vuxit ihop till en frodig och levnadsstark trädgård.
Nu är alla trädgårdsmöbler borta och huset är bara ett tomt skal. De flesta barnen har för längesedan flyttat ut. Alla möbler och minnessaker har körts bort. Till och med alla streck barnens pappa ritat på dörrkarmen, när han otaliga gånger mätt sina söner, är borta. Övermålade.
Det har varit en process i flera år, jag har tappat räkningen på hur många bostadsvisningar vi varit på. Lägenheterna och husen diskvalificerades en efter en. Vi hade det ju så mycket finare och bättre i vårt eget hus! Men nu är det dags. Vi lämnar 190 kvadrat i två plan och börjar ett nytt kapitel. Det är vårt eget beslut och en naturlig väg att gå när familjen krymper. Vi downsizear och det känns märkligt att vi nu ska gå åt andra hållet.
Vårt gemensamma liv började i en etta med kokvrå och dusch i källaren. Vi gick vidare till en tvåa, en trea och en fyra innan vi köpte vårt första hus. När familjen växte byggdes huset ut och till slut behövde vi bygga ett ännu större hus.
Jag vet att jag av misstag kommer att köra fel många gånger, innan jag kommer på mig och minns att jag inte längre bor här. Och jag vet att jag kommer att drömma om huset som en gång var vårt hem. Så har det varit varje gång vi flyttat.
Hemma!
När höstmörkret sänker sig börjar vi landa i allt det nya.
Köket byggdes så att det inte ska skymma utsikten..
Vårt nya kapitel tar vid i ett litet radhus med utsikt över vatten. Det är ett hus med mycket stora renoveringsbehov. Med hjälp av skickliga, initiativrika och ständigt positiva hantverkare (stort tack Rickard!) har vi tagit de första rejäla kliven mot ett hem där jag hoppas att vi får skriva nya, lyckliga kapitel i vår livs bok.
Det var utsikten vi föll för när vi valde ett nytt liv i radhuset.
Det har inte varit lätt, vare sig känslomässigt, praktiskt eller ekonomiskt. Men när jag begravts under flyttkartonger, tyngts av förändringarnas vånda och misströstat, har jag lyft blicken mot just det som fick oss att välja den nya platsen för vårt liv. Min dröm om att se vatten. Och vid den lilla slänten utanför huset har en liten, liten bit av mammarosen tagit plats och ska förhoppningsvis växa sig stark och livskraftig ännu en gång.
Mammarosen har följt med genom alla flyttar, hela vägen från mammas barndomshem i Finland.