Ljus vid olycksplatsen på Brändövägen under söndagen.
Hösten i Luleå har varit nattsvart. Fyra allvarliga olyckor har inneburit fem dödsfall – samtliga har drabbat unga män, som precis stått på tröskeln till vuxenlivet.
18 år. Jag minns den tiden som den roligaste i mitt liv. Så många dörrar som öppnades. Krogen, körkort, utlandsresor på egen hand. Man stod liksom med ena foten i vuxenvärlden och den andra kvar i barndomen. Jag och mina vänner var många gånger oansvariga, dumdristiga. Vi buskörde, blev stupfulla och tappade bort varandra i folkvimmel hundratals mil hemifrån. Om våra föräldrar bara vetat hur befogad deras oro faktiskt var många gånger. Men vi klarade oss.
De senaste två veckorna har jag gjort två tunga intervjuer med föräldrar som precis varit med om det värsta en kan tänka sig, de har förlorat sina barn. När en ung människa plötsligt rycks ifrån oss uppstår ett kollektivt trauma. Vi kan alla föreställa oss det svarta hål man som förälder slukas av i samma ögonblick som polisbilen kör in på uppfarten. Samtidigt kan vi inte det, det går inte att ta in.
Vi journalister är inget undantag. Stämningen är likadan på morgonmötet varje gång det hänt. Det är tyst, dämpat, ögon fylls av tårar. Det blir diskussioner. Hur ska vi berätta om det här på ett respektfullt och värdigt sätt? Hur länge ska vi vänta innan vi tar kontakt med anhöriga? Var går gränsen mellan allmänintresse och rent skvaller?
Att vi rapporterar om och följer upp allvarliga olyckor är en självklarhet. Men för oss är det också en självklarhet att de människor som direkt berörs av vårt innehåll, ska ges möjlighet att kommentera och uttrycka sin mening.
I dag talade jag med Nils Sundströms mamma och pappa. De var båda fullständigt förkrossade över att deras älskade son inte längre finns. Men de var också tydliga, och helt på det klara med att de ville berätta om sin pojke. Att han tog körkort samma vecka som han fyllde 18, att han var en stjärna på att köra båt, hade toppbetyg i skolan och att han var en älskad storebror till tre yngre syskon.
Många lämnade blommor och ljus vid Svartöbrinken för att hedra den unge mannen som drunknade för två veckor sedan.
Ett tvärt kast i kurvan efter bron släckte tre unga människors liv.
Att berätta om Nils är för oss ett sätt att ge mer än svarta rubriker. I dag finns det många platser på nätet att söka information på. Skillnaden mellan vårt innehåll och mycket annat är att det är noga prövat mot de pressetiska reglerna av en ansvarig utgivare, våra uppgifter är bekräftade och våra bilder är synade i syfte att skydda samtliga inblandade mot potentiell publicitetsskada.
När vi publicerar namn och bild på personer som dött har vi alltid kollat med de anhöriga om det är okej. Men det räcker inte med ett ”ja” från dem. Vi gör också en noggrann avvägning av vilka citat och vilka uppgifter vi tar med i rapporteringen.
Det var med darr på rösten jag kontaktade Nils föräldrar idag. Jag hade tårar i ögonen och gåshud under hela intervjun med hans mamma Maria Evertsson. Men trots all nattsvart sorg kände jag ändå en värme i bröstet när jag körde hem från jobbet. Det kändes fint att jag fick berätta om Nils. Han som stod med ena foten i vuxenvärlden och den andra kvar i barndomen, så jävla redo för livet. Det tog tvärt slut i den där skarpa kurvan på Brändövägen.
Nils har fått över 500 hjärtan på NSD idag – det förtjänade han.