”Men varför har grisen träben”, undrar kontrollanten.
”Jooo”, säger bonden, ”för en månad sen så kom det en björn issi fåren. Men grisen hoppade ut ur hagen och spöade björn så grundligt att den pep iväg utan att skada ett enda får.”
”Ahaa, och då skadade den benet?”
”Nä, grisen hade inte en skråma.”
”Men varför har grisen träben då?”
”Joooo”, säger bonden, ”för tre veckor sedan började det brinna i ladugården. Men grisen hoppade ur hagen, öppnade dörrn och vallade ut alla korna innan de hann brinna inne.”
”Ahaa, grisen brände sig i benet?”
”Nä, grisen mådde prima.”
”MEN VARFÖR I GUDS NAMN HAR GRISEN TRÄBEN DÅ”, vrålar den nu ganska frustrerade mannen från Länsstyrelsen.
”Men snälla kontrollanten”, säger bonden, ”det förstår du väl att en sån gris äter man inte hela på en gång.”
Att få ha kakan kvar samtidigt som man äter den är populärt. Vi vill inte förstöra miljön – men vi vill fortfarande flyga lite grann till Thailand. Vi vill inte betala 60 kronor kilot för tomater – men vi vill helst slippa anpassa vårt ätande.
Jag tänkte på det när jag läste om Malin Åsén. Hon har fått uppdrag som influencer av Luleå kommun och har många kloka tankar om vad som är bra med stan och vars det finns utvecklingspotential. Hon pratade bland annat om centrumshoppingen, där hon gärna ser mer hållbara och spännande alternativ, och det låter ju bra. Jag tror att vi allihop vill se färre kontor, färre tomma butiksytor, färre kedjor och mer unika butiker inne i stan.
Men hur gör vi för att det ska bli verklighet?
Jag har en god vän som varit med och drivit butik inne i Luleå under många, många år. Till slut gav han upp. I en tid där man kan köpa både Gucci och Galne Gunnar medan man sitter på toa är det svårt att erbjuda något unikt, mer än den personliga kontakten och kunskapen. Där var min kompis och hans kompanjon överlägsna – men det hjälpte inte ändå. För få människor handlade sina kläder i butiken för att allt arbete skulle löna sig. Att försöka stoppa folk från internethandel får anses som en alltför svår uppgift även för stans bästa herrekipering så för bara några år sedan försvann ännu en unik butik från Luleås centrum.
Gråter jag över det? Äh. Min kompis verkar må bra. Nu för tiden köper jag ändå uteslutande hängselbyxor och gummistövlar. Ändå gnager det i mig. Det känns meningslöst att en potentiellt gemytlig stad med tät citykärna ska ha ett så dåligt utbud. Framför allt nu – när vi vill ha fler människor hit, när vi helst vill att de som kommer ska stanna kvar.
Varför har vi inte en saluhall? Ett par moderna second hand-butiker? Roliga, konstiga, udda affärer där man blir förvånad, begeistrad och rent av utbildad varje gång man öppnar dörren? En riktig bokhandel?
Det korta svaret har ni redan läst. Det är för att vi inte handlar i dem.
Det finns naturligtvis massor av stödinsatser att göra. Vi kan stadsplanera bort shoppingcentra med öppettider som slår sönder både social hållbarhet och lönsamhet. Vi kan skapa mekanismer som gör att affärslokaler i första hand ska användas som just detta istället för kontor. Kommunen skulle rent av kunna subventionera hyran för nystartade verksamheter i centrum under det första året. Men till sist hamnar vi ju i att fler måste handla sina grejer i butikerna, och det är där skon klämmer (fast de skor jag köpte av min kompis klämmer aldrig).
Om vi inte ändrar beteenden kommer vi aldrig att kunna göra skillnad. Vi kan inte både äta kakan och spara den. Det går inte att sätta träben på grisen.