Så ofta jag kan utan att chefen på sommarjobbet börjar ana oråd klickar jag upp den. Den ligger i en hemlig flik under skenbart jobblämpliga fönster som kommundiarier och mejlkorgar. Det är en bok som slingrat sig in som en klängväxt i min hjärna den här sommaren. Jag har läst den i tre månader, och jag förstår den verkligen inte.
Jag vet att det är semestertung juli och att den enda tankemässiga ansträngning som borde förväntas av en är valet mellan Piggelin och Twister, mellan älvbad och havsbad. Och här tänkte jag säga något om poesi och om att fatta noll.
Jo, det är alltså en diktsamling det rör sig om. Den heter ”The heart’s traffic” och är skriven av den amerikanska poeten Ching-In Chen, och jag skulle gärna rekommendera den, men jag vet inte om den är bra.
Första gången jag läste den hände ingenting. Hjärnan kändes slät som en manet och lika tom på tankar. ”The heart’s traffic” kallar sig för en roman i diktform, men det tycks mest vara ett bus med läsaren. För där en roman brukar ha en förhållandevis tydlig intrig, en röd tråd att hålla i genom texten, är det här ”romanbygget” betydligt mer splittrat – strösslat med karaktärer som aldrig återkommer, trasig grammatik och oklara händelseförlopp. En del av dikterna tycks ha uppkommit bara genom att författaren har rimmat ordet “kuli” – en historisk benämning på östasiatiska daglönare i exempelvis USA – så många gånger det går. Det är, så att säga, röda trådstumpar överallt.
Hjärnan slät som en manet, men det fanns något. Jag hade ändå trådstumparna: jag begrep att huvudpersonen Xiaomei kommer från Kina till USA som barn och att hon någon gång förlorar en barndomsvän eller hemlig kärlek vid namn Sparrow. Förlusten av Sparrow är en händelse texten återvänder till gång på gång. Boken innehåller många fasta diktformer som jag aldrig hört talas om, men de omnämns åtminstone med namn: en haibun, en ghasel, en sestin. Det är sökbara ord.
Ett småskaligt detektivarbete tar form. Allt som oftast när jag återvänder till texten finns något nytt där. Det är logiskt att texten är ganska hemlig och kryptisk, tänker jag någon dag, för Xiaomeis kärlek till Sparrow var också hemlig och kryptisk. Innan hon vågat uttala den rycktes Sparrow bort, och även boken måste därför tala i gåtor och vaga antydningar.
Nästa gång jag klickar upp den upptäcker jag att det kanske inte alls var en hemlig kärlek, känner mig dum igen. Men jag stretar vidare, provar från ett annat håll. Den här diktformen som författaren själv verkar ha uppfunnit, går det att lista ut hur den är uppbyggd? Och förresten, den här dikten om ryggkotor, har inte orden faktiskt placerats på sidan som en ryggrad med skolios?
Att poesi är svårt har blivit lite av en allmän sanning på samma sätt som många högstadietjejer bestämmer att matematik är svårt. Det blir en självuppfyllande profetia, och det kan göra mig nedslagen. Gentemot matematiken har ju poesin dessutom det underbara lilla övertaget att ingenting måste bli rätt för att vara värt det.
För mig är det just det där att inte helt begripa som är poesins stora behållning. Trasig grammatik och oväntade associationskedjor påminner mig om att det jag ser som uppenbart eller logiskt – i språket eller i världen – inte behöver vara det. Att de mest grundläggande byggstenarna faktiskt kan kullkastas, att något annat är möjligt. Som sagt, jag vet att det är sommarlov, men kanske är en hjärna som luckrats upp av solsting i precis rätt läge för att oförstå några riktigt schysta dikter.