För några år sedan skrev jag en ohyggligt duktig krönika om hur jag lärde mig läsa igen efter ett längre uppehåll. Några kompisar gav mig det retsamma smeknamnet “40 böcker 2018-kvinnan” sedan jag pratat om mitt årliga läsmål i en intervju. Därtill läser jag på ett rätt synligt sätt – fysiska böcker på promenad – vilket får folk i min närhet att ursäktande mumla “Ja, jag läser ju inte så mycket, men…” när de träffar mig.
Just det där sistnämnda funderar jag en del över. Jag undrar om (hoppas att) det där mumlandet handlar om mer än bara mitt bokslukeri – kanske om den allmänna synen på läsning som en Nyttig och framför allt Sund syssla. Att läsa böcker är en vana som, precis som motion, bör inlemmas i ett sunt livspussel. Du borde äta mindre kött, du borde träna mer och du borde läsa den där boken.
Men är det verkligen konstruktivt för den som vill främja läsning att tala om litteratur på det viset? Är “sund” ens det lämpligaste ordet för den fyrtiofjärde deckaren i rad där en styckad kvinnokropp sprids ut över sidorna? Eller för när jag, 27 år gammal, läser en trettonde bok om att gå i högstadiet och bli kär för första gången? Eller för den delen: när jag läser rent politiskt sprängstoff, som Lone Aburas “Det är ett jag som talar (räkenskapens timme)” om samtidens Danmark, eller Sara Lidmans förkrossande reportage “Gruva” från 1969 – ska det i första hand kallas sunt?
Jag jämför mitt sunda förhållande till läsning med min motsatta relation till träning. Nog vet jag att kroppen mår bra av motion, men det absurda språk och livsstilsbygge som följer med träningen av bara farten gör att jag kväll efter kväll stannar hemma. Kanske är det samma typ av tankevurpor som gör det svårt att närma sig böckerna för den som av olika skäl lämnat dem. Vi inlemmar läsningen i samma eviga karusell av otillräcklighet som driver vårt hyperindividualistiska samhälle runt, runt, runt. Och mitt i allt står nån och mallar sig med statistik över lästa böcker och delar ut präktiga råd. På min gravsten ska det stå 40 BÖCKER 2018.
Att tänka på läsning som en God Vana är förstås bekvämt för mig. De flesta sätt att mäta läsning får mig att framstå som en God Person och Djup Tänkare, vilket i sin tur väger upp mitt dåliga samvete över att vara en Lat Usel Otränad Person. Samtidigt smygförargas jag när andra präktiga fån redogör för ännu högre lässiffror än mina; jag får impulsen att anklaga dem för fusk eller slarv för att slippa ängslas över att jag också uppenbarligen borde läsa mer.
Det går alltid att läsa mer, träna mer, för det finns alltid någon liten stund kvar på dygnet när jag slöskrollar i mobilen eller dökollar på en annan skärm, och skärmar är dåliga och gör mig till ett enfaldigt mähä och läsning är en färskvara precis som konditionen och samhället förfaller och kroppen är mitt tempel som alltid går att tukta lite, lite till.
Så jag gör ett försök till bättring. Jag skriver numera läsdagbok för att försäkra mig om att varje bok blir mer än bara en produkt att rejsa igenom och lägga på högen. Och siffrorna, de håller jag nog fortsättningsvis för mig själv. Det största värde litteraturen ger oss har ändå aldrig varit mätbart.