Jaha. Här är några historier som valsat runt på NSD den senaste tiden:
Socialtjänsten i Boden hotas av vite på grund av dålig arbetsmiljö. Det är legionella i Råneå badhus – och badhuset i Kiruna blir åtminstone ett år försenat och 250 miljoner dyrare än beräknat. I Kiruna är det dessutom kaos i skolan och kommunen annonserar vilt efter nya lärare. Sjukhuset i Sunderbyn riskerar inte bara miljonvite på grund av alla brister – det är ohyra i kåken också. Ambulansen i Luleå går på knäna på grund av personalbrist och när du försöker ringa och larma 112 i Övertorneå hamnar du i Finland.
(Det där sista framstår med mer och mer som en dröm snarare än något negativt)
Norrbotten behöver 100 000 nya invånare för att fylla kompetensgapet som kommer att öppna sig i och med alla nya industrietableringar här uppe. Ska vi tala klarspråk? Glöm din dröm. För vem fan flyttar hit med såna förutsättningar?
I en kommenterande text på DN Kultur tangerar Sverker Sörlin ämnet. Sörlin är idéhistoriker och professor vid Avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö på KTH. Han är född i Åsele och har, bland mycket annat, skrivit dokstorsavhandlingen Framtidslandet om Norrlands roll under 1900-talets industrialisering. Han berättar bland annat om hur det gick till förra gången Norrbotten skulle befolkas söderifrån, hur idealsamhällen byggdes upp i Malmfälten, längs med vattenkraftslederna, runt stålverk och massafabriker. I vissa fall – Harsprånget och Laver till exempel – gick det åt helvete ändå, men när ”Lubbe” Nordström gjorde sin reportageresa och skrev boken ”Lort-Sverige” fanns smutsen söderut.
Här uppe var det rent och modernt.
Varför blev det så? Sörlin hävdar att det beror på att medborgarnas behov stod i fokus. I Messaure fanns sjukstuga, post, skolor och brandstation – men också kyrka, badhus, bio och bibliotek. Det finns lärdomar att dra där, hävdar Sörlin, när den nya industrialiseringsboomen i Norrbotten än en gång ska frälsa Sverige och världen.
För hur skapar vi en verklighet där människor vill leva här, snarare än att bara jobba?
Samhällets stöttefunktioner måste fungera.
Kroppen ska ha sitt.
Själen också.
Jag vill hävda att det är direkt kontraproduktivt att sälja in Norrbotten som nåt jävla turistmål. Det här är inte ett vykort – vi är mer än så, skulle kunna vara mer än så, borde i alla fall vara mer än så. Talar vi till turister på turisters vis kommer vi också att få hit turister – de som flyger in, flyger ut och i bästa fall tar med sig familjen på en påsklovsvecka. Är det så vi ska fylla hålen i vår arbetsmarknad? Är det hållbart? Jag tvivlar.
Sverker Sörlin tycker att det behövs ett brett demokratiskt samtal om vad Norrland ska bli i framtiden, att det beslutet inte ska lämnas åt företagsledare, investerare och pressade lokalpolitiker. I det har han naturligtvis rätt. Precis som Sörlin tycker jag det saknas en samhällsbyggnadsdiskussion, ett nytt välfärdskontrakt.
Vi behöver tillverka mer mat. Vi kan göra det, det finns möjligheter, men inte under rådande omständigheter.
Vi behöver mer vård, skola och omsorg. Vi kan göra det, det finns möjligheter, men inte under rådande omständigheter.
Vi behöver bättre utbyggda kommunikationsmöjligheter, logistiklösningar och offentliga transportmedel. Vi kan göra det, det finns möjligheter, men inte under rådande omständigheter.
Vi behöver mer kultur, mer nöjen, fler bibliotek, konsthallar, arenor för ishockey, ridning, konst och teater. Vi kan göra det, det finns möjligheter, men inte under rådande omständigheter.
Det vi inte behöver mer av är norrsken på sociala medier.
Ge oss ett bättre samhälle så blir alla medborgare kommunikatörer.