På den tiden kallades vårt nordligaste område för ”Den norra triangeln”, ett tråkigt namn på en fantastisk trakt. Under en filosofisk kalottnatt kom namnet som ett brev på posten. Nejden skulle naturligtvis heta Sandåslandet, en benämning som numera är globalt etablerad.
Jag minns fortfarande mina första stapplande steg på trakten. De mjuka molnen låg som mjuk bomull kring sandåsarna och ute på den karga heden slingrade sig jokkarna likt svarta ormar i en guldgul sandlåda. Den legendariske flygaren Olle Ek mötte mig på flygplatsen i Kiruna, som vanligt iklädd vit overall med klädsam röd snusnäsduk kring halsen. Han tittade på mig och undrade om jag inte glömt något. Först fattade jag inre frågan, men förstod när han pekade på mina bara fötter.
– Stövlarna har jag lagt ner i ryggsäcken, sa jag generat. Under alla kommande år när jag flög med Olle kallade han mig alltid för ”barfotapojken”.
Nu har det gått precis femtio år sedan jag för första gången gick barfota kring trakterna av Tavvaätno, oftast kring Rovejaure och Rovepjolta (det klassiska Sandberget) i början på Tavvaätnos flöde ner mot Greningen, det vill säga platsen där Råstoätno rinner ihop med Tavvaätno och bildar Lainioälven. Råstoätno kommer från klassiska Råstojaure, en stor sjö som kan sägas vara det pulserande hjärtat som får hela Sandåslandet att leva.
I år firade jag sålunda mitt femtioårsjubileum på Sandberget intill Tavvaätno, detta tillsammans med polarna Jens Assur och Peter Henriksson. Redan första kvällen kom champagnen fram. Det var med darrande känslor jag drack den ädla drycken ur min fiskekåsa, en gång tillsnickrad av Magnus Fankki från Kaitum. Minnesbanken öppnade sig och de sköna stunderna rullades fram.
1971 var ett alldeles speciellt år. Sju år senare hittades en dagbok i utloppet av Ittetjuolmajokk ner mot Tavvaätno på Sandbergets norra sida. Jag har skrivit om boken i all möjlig media, samt berättat om den i TV och radio. Boken, som var väderskadad, var skriven av en kvinna och lösenordet tänkte jag skulle bli mannens namn. Tyvärr har ingen hört av sig. Den sista dagens datum i boken var den 13 augusti 1971 och då befann jag mig på Sandberget, där paret skulle flyga hem från Rovejaure med Olle. Ödet ville att vi inte skulle ha träffats. Boken fick ligga där den låg.
Trots det fantastiska fisket, minns jag naturligtvis mina vänner, strapatserna, renhjordarna, kungsörnarna, den rika floran och den välkomnande friheten.
Sandberget är inte längre ett riktigt sandberg. Björkskogen har tagit över. Klimatförändringarna har slagit hårt mot trakten. Där jag för femtio år sedan reste mitt tält går idag en fyrhjulsväg. Champagnen var njutbar, även om där fanns en bismak av tårar.