Polarnatten kan ha sina glimtar både före och efter perioden.
Redan i september kommer tankarna. Jag motar bort dem och vill fortsätta leva "här och nu" och inte "sedan". Varje år är det likadant. Min hjärna börjar förbereda sig för polarnatten. Jag kommer inte undan.
Jag vet. Vi upplever polarnatten olika och det här är ingen gnällkrönika för att få kompisar eller fiender. Det här är en betraktelse av min egen upplevelse varje år när den "tjocka, tunga yllefilten" krymper himlavalvet ovanför Kiruna.
Hur är det möjligt att det skiljer sig så mycket bara på 30 mil tänkte jag när jag flyttade från Luleå till Kiruna för snart tio år sedan. Jag undrar fortfarande.
Polcirkelns skärning och jordens lutning så klart, tänker ni. Visst, givetvis. Men sedan den dagen polcirkeln fick en större betydelse och en annan innebörd för mig personligen, än en rastplats eller turistfälla vid vägarna i norr, så har mitt liv förändrats. Nu har jag stor respekt för polcirkeln som finns exakt 201 kilometer bort med bil.
Hösten innebär en lång förberedelse för polarnatten. Jag vet att jag blir dum och trögtänkt både en tid före och efter polarnatten. Oavsett hur många timmar som jag sovit så har jag svårt att vakna och sover som djupast när larmet går. Med den tungsovandes intorkade saliv på kinden och ögon som springor tar jag mig upp. Zombien tar sig sedan vidare mot dagen med hjälpmedel. Sedan flera år tankar jag artificiellt solljus med en lampa som varje morgon, tillsammans med C-vitaminer och D-vitaminer blir min frukost.
Kaamos, pratar folket ovanför polcirkeln om. Precis som att det blåstickiga ljuset skulle kunna rädda en period som för mig är otroligt tung. Visst kan jag se att det är vackert, ljuset som lägger sig över naturen, i brist på solen. Vid vissa väder så avspeglar sig solens strålar från långt bortom horisonten och kan ge fantastiska himlafenomen. Det njuter jag av och lapar i mig som en törstig katt. Men det håller inte. Det är för korta perioder, för förgängligt. Det handlar om tre veckor av brist på något grundläggande.
Den blåtonade perioden brukar kallas för Kaamos.
Det är ett speciellt ljus denna tid på året då solen knappt orkar sig över horisonten. Nu syns den inte alls förrän efter nyår.
Som motvikt har vi då tack och lov midnattssolen. Nära 50 dygn i sträck från maj till mitten av juli lever vi den perioden. Polarnattens raka motsats. Ljuvligt!
När polarnatten lägger sig över Kiruna idag, 11 december, så är jag i Luleå. Jag ser det som en respit och tankarna på att det är 3 timmar och 19 minuter mer ljus här än hemma i Kiruna överskuggar faktiskt de trevligheter som jag ska vara med om.
Så illa är det. Hur är det för dig?