Vi får autografer på allt.
Kepsar, t-shirts och autografblock, på våra klubbor, hockeytröjor och skydd. Men Börje Salming, som precis måste ha lagt skridskorna på hyllan, klagar inte.
Han skriver sin finstilta signatur och #21 tills det inte längre finns något kvar att skriva på. Det är så jag minns Börje Salming, som en stjärna som bjussade på sig själv.
Som var en vanlig människa, fastän han egentligen var kung.
En hockeygud, som såg oss allihop.
"Blod, svett och hockey" var den första boken jag läste, förutom Barnens bibel då. Handen på hjärtat var det Salmings biografi från 1991 som gjorde störst intryck.
Okomplicerat berättade han om resan från ett nedsläckt Matojärvi, där slagskotten i sargen hördes i mörkret långt efter att alla andra gått hem, till att bli kungen av Toronto under 17 år i NHL.
Min mamma Kerstin hade gått i parallellklass med Börje. Jag hörde stoltheten i rösten när hon pratade om det. Jag läste om uppväxten på Matojärvigatan, tiden med storebrorsan Stig, känd som "Stygge Stigge", i Brynäs och vägen till NHL.
Det lät som livet med stort L.
På kvällen spela matcher med och mot de bästa i världen, på natten gå ut och göra storstan med kompisarna. Det kan ha varit första gången jag fick höra talas om kokain, och jag förstod att det inte var så bra.
Det var de stående ovationerna på Canada Cup 1976, men framför allt var det nog stygnen.
De hundratals stygnen.
Börje Salming var så jäkla tuff.
Han talade direkt till en späd hockeykille och sa att jag kunde nå hur långt som helst om jag bara kämpade och var beredd att ta ett slagskott i käften.
Men framför allt skulle det vara kul att spela hockey, sa han till oss.
"Kämpa, kämpa" brukade mamma skrika, ja faktiskt skrika, som ett mantra från läktaren. Det var forechecking som gällde, att vinna puck. Det skulle smälla i sargen. Vi skulle åka skridskor som galningar.
Jag tror att det var symptomatiskt för en slags Kiruna-anda som Börje Salming nog är det mest skinande exemplet på. Det spelade ingen roll om vi vann – bara vi hade kämpat.
När jag senare i vuxen ålder ringde honom, för en intervju eller bara en dum enkätfråga, var han aldrig kort. Börje Salming var rätt unik på så sätt. Jag kände aldrig att jag var till besvär.
Kanske tyckte han att det ska vara lika roligt att prata med folk, som att spela ishockey.