Min sambo undrade om jag verkligen skulle förnedra mig själv så pass mycket att jag verkligen berättar om detta. Han har förmodligen rätt. Men det är ändå snart tjugo år sedan och ett ämne få vill prata om. I alla fall sett till egna erfarenheter.
Det hände under en period då jag bodde i Malmö, dit jag flyttade när jag var drygt 20 och precis studerat klart. Jag kände i stort sett ingen, men kom in i ett kompisgäng. De var mitt umgänge fram till dagen jag meddelades om att jag inte längre var önskvärd som sällskap längre.
En av mina "kompisar" förde någon slags grupptalan. Anledningen var kortfattat att jag de tyckte att jag blev för full. För att försvara mig så drack jag aldrig ensam, utan det var snarare för mycket under ett fåtal tillfällen. När de ville sitta på en uteservering hoppades jag på en partykväll på en klubb. Lite för ofta enligt dem. Studentlivets möte med storstad blev en frontalkrock.
Jag vet inte exakt hur länge det tog innan de i stort sett började se mig som ett fyllo. Men kvällen som låg bakom det definitiva uppbrottet var en hemmafest, vilket jag tog bokstavligt. Grundligt feltolkat kan jag bara konstatera.
Jag hade druckit något glas hemma när jag gjorde mig i ordning och gick sedan till festen. Efter en stund kände jag själv att det blivit några för mycket, och minnet är inte helt klart. Men händelseförloppet var ungefär att vi satt och pratade på golvet. När jag skulle ställa mig upp stötte jag omkull något som brann, och här dyker bilder av en fotogenlampa upp. En mindre brasa uppstod. Den släcktes snabbt men efterlämnade stora svarta märken på parketten.
Personen som bodde i lägenheten sa snällt "Det gör inget, jag hade ändå planerat att byta golv", ungefär. I stället för att göra en översyn av skadan sprang jag på toaletten. Och kräktes som om hela Systembolagets sortiment funnits till mitt förfogande. Sedan gick jag hem. Dagen efter upptäckte jag spya på kläderna och måste ha luktat avlopp, så jag hoppas verkligen att jag inte tog avsked innan jag avlägsnade mig.
Mina samtal till "gänget" förblev obesvarade, men efter någon dag hörde en av dem av sig. Budskapet var glasklart och formulerat på ungefär samma sätt som när man avbryter en relation. "Jag tror inte att vi passar så bra ihop som vänner, vi tycker att du dricker för mycket".
Jag vet inte vad jag kände riktigt. Panik? Ångest? Skam? Framförallt det sistnämnda. Några år efteråt har jag läst enstaka artiklar om hur man gör slut med en kompis, eller anonyma berättelser i veckotidningar om personer som liksom jag valts bort. Men i stort sett inget annat. Då hade jag aldrig hört talas om det.
När jag hade smält händelsen började jag fundera lite mer objektivt. Självklart gjorde jag bort mig ordentligt den där kvällen men var det verkligen oförlåtligt?
Hade jag i längden velat ha kompisar där det viktigaste var att smälta in i de givna mallarna? Som inte hade kunnat säga till tidigare om de på allvar tycker att man dricker för mycket?
Nu ser jag det som en relation som hade tagit slut oavsett. Men att kontakten kanske på ett mer naturligt sätt glesats ut. Mitt i allt ser jag också det modiga i att våga ta ett sådant samtal. Istället för att bara försvinna och låta tiden tala sitt tydliga språk. Även om det gör ont att få en bajsmacka strösslad med förödmjukelse i handen.