NSD:s reporter Niclas Petersson har precis tagit sig i mål efter sitt livs första renrace.
Efter att ha levt ett halvt sekel kan jag se ett antal återkommande teman i mitt liv.
1. Jag har aldrig varit svår att övertala när det gäller tacka ja till situationer där det varit oklart om jag borde skriva testamente först.
2. Jag har lika bra impulskontroll som en labrador som lämnats ensam med en skål med köttbullar på soffbordet i vardagsrummet.
3. Tvivelaktigt konsekvenstänkande är kanske inte en merit, men det har tagit mig till oväntade platser. Ofta har det börjat med orden "det här kan ju bli kul!". Själva konsekvenserna brukar jag för det mesta upptäcka efter hand.
En sak vill jag ha sagt – min adhd-hjärna har lugnat sig något med åren. Det mest galna den hittat på de senaste åren var när hösten 2022 jag tackade ja till tjänsten som lokalreporter för NSD i Gällivare och flyttade 160 mil norrut från Halmstad. Men för det mesta håller den sig någorlunda sansad nuförtiden.
Men efter dagens äventyr är det nog dags att fundera på att börja med mindfulness, yoga, knyppling eller kanske ändra min medicinering.
Det började med att jag för någon vecka sedan fick ett meddelande från min kollega Maria Dahlgren, lokalreporter i Kiruna. Ett lokalmedialag skulle möta Kirunapolitiker i en landhockeymatch under den kommande Snöfestivalen och visst skulle väl jag ställa upp!?
Jodå – "det här kan ju bli kul!"...
Och i fredags hörde min andra kollega i Kiruna, Mikaela Sjöstedt, av sig och undrade om jag ville delta i ett renrace någon timme före landhockeyn – "antar du utmaningen? (smiley)".
...och än en gång – "det här kan ju bli kul!".
Sagt och gjort, jag skippade sovmorgon och satte mig i bilen och trotsade EPA-traktorer och förblindande snörök från mötande långtradare och snöplogar, och körde de elva milen mellan Gällivare och Kiruna.
Första utmaningen – renracet. Från början var det tänkt att jag skulle bli utmanad av någon av kollegorna från SVT Nordnytt, men av någon anledning blev det inte av så jag fick en annan motståndare från Kiruna brukshundsklubb – Hanna.
Vissa renar tog det stundande racet med ro.
Vi hade fördelen att få tävla i det sista racet och kunde, iallafall i teorin, snappa upp lite från åkarna i de andra heaten. Min tidigare bild av renar har varit att de är snälla, lugna (på gränsen till sävliga) och ganska ointresserade av allt annat än tugga lav. Men just de här renarna måste ha fått något slags specialfoder för de verkade supertaggade och på gränsen till vildsinta.
Så var det dags, jag lade mig tillrätta på kälken bakom min ren och tog ett rejält grepp för undvika att ramla av i farten.
"Nu ska det bli åka av för sörlänningen!", tänkte renen, kastade med huvudet och frustade för att i ögonblicket därpå galoppera iväg.
Vissa renar var mer vilda än tama.
Och nog blev det åka av... Med snön sprutandes i ansiktet höll jag mig krampaktigt fast i kälken så att knogarna förmodligen vitnade under vantarna. När jag tittade upp såg jag att jag och Hanna låg alldeles jämsides. Hon hojtade och manade frenetiskt på sin ren och det var först när jag märkte att hon faktiskt var på väg att dra ifrån som mina tävlingsinstinkter tog över. Det kanske inte gick lika snabbt som den gången som jag körde F1 på Scandinavian Raceway i Anderstorp, men nog gick det undan. Och på upploppet skrek jag mig tokig för att ge min ren en sista gnista energi. Och det gick tydligen vägen. Helt plötsligt stod vi still och någon kom fram och sa att jag och min ren var först över mållinjen. Själv hade jag knappt märkt att loppet var slut, eftersom jag varit så fokuserad på att skrika mig hes.
Efter renracet, medan adrenalinet fortfarande pumpande i kroppen och snön i ansiktet knappt hunnit smälta, var det dags för nästa utmaning – landhockeymatchen mellan lokalmedia och Kirunapolitikerna.
"Det här kan ju bli kul!"
Ja, jo, det var kul. I fem minuter. De övriga 25 minuterna var jag inte primärt inställd på att göra mål utan målsättningen var nog mer inställd på att undvika att kräkas av utmattning.
Under helgens snöfestival fick NSD:s reporter Niclas Peterson chansen att delta i ett renrace.
Hur gick det i matchen då? Jodå, i slutet av sista perioden ledde politikerna med 6-3, men vi kom överens om "sista målet vinner" och med viljestyrka och en hel del vänskaplig gruff lyckades mina lagkamrater till slut få bollen i mål. Själv stod jag en bra bit ner på vår planhalva och bidrog med moraliskt stöd.
Jag vill gärna tro att jag lärt mig en del efter den här dagen, men det ska nog tas med en rejäl dos av skepticism.
Min adhd-hjärna har redan siktet inställt på ett nytt äventyr – Dundret Runt i april. Tre mil på längdskidor. Problem? Tja, förutom det uppenbara, min obefintliga kondition, så finns det ytterligare ett – jag har åkt längdskidor två gånger i mitt liv – för 40 år sedan.
Men vet ni vad?
"Det här kan ju bli kul!"