Hyllorna gapar tomma då vikten av att ha en årsförbrukning toalettpapper och paracetamol inte verkar kunna underskattas i sann osolidarisk anda. Trots att diarré är ett ovanligt symptom på covid-19.
Rädslan för det okända skapar panik. Det finns krav från människor i hela landet med krav på att stänga skolor, affärer, anläggningar och aktiviteter per omgående. Enbart baserat på tyckande.
Vad som framförallt framhålls av experterna baserat på hur situationen ser ut i Sverige är att varje åtgärd ska sättas in i precis rätt tidpunkt för att få effekt.
Det gäller väl även att orka hålla ut? Att företag ska överleva. Och att därför hålla livet så normalt som möjligt innan fler extrema åtgärder kan behöva sättas in och i vilka områden.
Alla företag som uppmanade anställda till att jobba hemma även om man är frisk. Föreningar som ställde in barn- och ungdomsverksamhet trots att det inte hade rekommenderats av folkhälsomyndigheten.
Att kanske behöva sitta hemma i karantän i flera månader påverkar hela samhället och enskilda personer extremt hårt. Alla företag som kommer att gå i konkurs allt stängs ner.
Familjer som redan innan krisen levde i våldsamma relationer. Att då behöva vara inspärrade tillsammans dygnet runt under oförutsägbar framtid.
Om ett år är det inte bara antalet döda av covid-19 som är tragiskt. Jag bävar inför hur många självmord en långvarig pandemi kan föra med sig.
Bland äldre som inte har någon mänsklig kontakt utifrån rådande rekommendationer. Idag är jag glad att min sociala farfar som fick bort för några år sedan inte behöver uppleva detta. Psykisk ohälsa var innan utbrottet ett stort problem lär inte blir ett mindre. Alla som i ett slag förlorade sin försörjning.
Efter längre semestrar ser man en tydlig ökning av skilsmässor och separationer. Vad händer efter något sådant här?
Själv har jag nog aldrig vabbat så mycket som de senaste månaderna med mina tre barn. Vattkoppor, magsjuka, förkylning och öroninflammation har följts tätt.
Tio-åringen har kvar lite hosta sedan förkylningen och har varit isolerad i tre veckor enligt de nya riktlinjerna. Jag kan bara konstatera att vardagen inte är konfliktfri.
Att se samma vardag i ytterligare några månader känns övermäktigt. Även om det är självklart ifall de reglerna kommer. Nya beslut tas dag för dag, och det hade väl varit märkligt om man inte följde utvecklingen utan följde samma spår som för två veckor sedan?
Samtidigt som samhället på många sätt slutet upp i solidaritet, och vårdpersonalens arbetsbelastning är oerhörd gapar butiks- och apotekshyllorna tomma. Hamstring av toalettpapper, spannmål, handsprit, ansiktsmasker, smärtstillande och mjölkersättning.
Syftet är att skydda de äldre och kroniskt sjuka så att sjukvården hänger med. Vad jag har sett har inte särskilt mycket av vad folk gör med den saken att göra. Friska personer under 70 år är inte i någon riskgrupp. Majoriteten av de som dör är äldre och har underliggande sjukdomar. Ändå är det de yngre generationerna, inte minst föräldrar som drabbas av panik. Inte för de äldre. Utan för sin egen skull.
Jag önskar att alla kunde sansa sig en stund. Felaktiga fakta och rykten kan vara betydligt farligare än ett virus. Särskilt om politiska beslut börjar fattas efter påtryckningar från en rädd befolkning. Idag behöver ingen höra att någon skadeglatt säger "vad var det jag sa".