I Norrbottens län finns harren representerad över i stort sett alla biotoper, som hav, kust skogsland, fjällskog och fjäll. Numera vet vi också att arten kan leva i något varmare vatten än både öring och röding. Harren är med andra ord knappast utrotningshotad, men bör behandlas med respekt, oavsett var den lever.
Under alla mina år i Norrbotten kan jag konstatera att vissa vatten, företrädesvis några av våra större älvar, har tappat en del av numerären. Undantagen är naturligtvis stora delar av Piteälven och klassiska Kaitumälven. Numera har jag förstått att harren har dragit sig allt längre upp på fjället och att vissa strömmande vatten har fått mer harr, per ytenhet.
Något tillspetsat brukar jag säga att idag måste 800 harrar i en specifik strömsträcka leva på samma mängd föda som förr mättade 200 fiskar. Det i sin tur betyder att medelvikten har sjunkit och att betydligt färre storharrar kan skönjas.
Under sjuttiotalet var det ingen större svårighet att få en tvåkilos på bra vatten i norra Lappland. På åttiotalet låg drömgränsen kring 1,5 kilo och på nittiotalet kring kilot. Intressant är att de flesta av de förr registrerade storharrarna tydligen togs under sextiotalet, då ett antal fiskar över tre kilo togs?
För ett tiotal år sedan skev jag i en artikel att ”harren kommer att spela första fiolen i ett framtida turistiskt sportfiske”. Numera anser jag att vi har kommit en bra bit på väg, där framför allt flugfiskaren har anammat arten som den perfekta fisken.
En av orsakerna till förändrade populationsstrukturer kan vara ett alltför vidlyftigt pimpelfiske på senvåren och framför allt i strömmande vatten.
Därför vill jag gärna citera Erik Modin, känd dåtida sportfiskare efter Ångermanälven, som i tidskriften ”Från skog och till sjö” anno 1912, skrev följande tänkvärda rader; ”På de senaste åren har ett fiskesätt börjat användas för harren, som synes hota att alldeles ödelägga denna ypperliga fisksort. Det är vintermetet. Det var okändt förr. Det sägs ha kommit från fjällen, där de användt det äfven tidigare. I så fall måste det varit i nordliga trakter, ty åtminstone i Fjällsjöälfven och dess källflöden var det i min ungdom okändt.
Vintern var harrfiskens naturliga fredningstid, i de hela var också våren det, så att han obehindradt kunde fortplanta sig. Isharren (och öringen) samlas om vintern på djupare ställen i den då grunda älfven, sk höljor. Dessa är svåra att upptäcka. Där hugger man hål på isen och metar med mask på vanligt sätt. Den årstid är harren (liksom öringen) glupsk, och man kan draga upp mycket fisk, då man sålunda har lämpligt bete.
Det är den fortplantningsmogna fisken, som på detta sätt borttages, innan han hinner på våren lägga sin rom. Sedan vinterfiske av harr kom i bruk (och det idkas nu ifrigt i de öfre ådalssocknarna) har denna fisk hastigt aftagit i älfven. Här bör lagstiftningen gripa in och förbjuda utrotningsfisket. Snart skall det vara för sent”.
Det ter sig självklart att harrbestånden minskar, om alltför många romstinna harrhonor halas upp på isen under senvåren, vilket är artens lektid. Här fiskar vi verkligen inte på räntan, utan tar helt onyanserat på kapitalet. Vi kan inte slå ihjäl avelsfiskarna, för att senare ondgöra oss över ett mediokert sommarfiske. Då har vi inte riktigt förstått de ekologiska självklarheterna.
Idag vet vi att harren vandrar långa sträckor mellan lek- och sommarplatserna. Det innebär att pimpelfisket på strategiska lekområden kommer att påverka sommarbestånden, även långt från födelseplatserna.
Därför kändes det skönt när myndigheterna en gång i tiden införde fredningstider för harren under lektiderna. I första hand gällde det kommunerna Arjeplog, Jokkmokk och Gällivare, där förbudstiden fortfarande är från den 10 maj till och med den 10 juni. För Kiruna kommun gäller tiden från och med den 15 maj till och med den 15 juni.
Alla fiskbestånd, oberoende av art, kan decimeras och utarmas. Därför gäller alltid måttlighet och ekologisk efterlevnad som naturliga riktmärken i vårt sköna sportfiske.