I våra dagar umgås gäddan med två separata profiler, dels som en oönskad rovfisk som äter andra och mer ”viktiga fiskarter”, som sik, harr, lax, öring och röding. För att nu inte säga vad gubbarna tyckte om gäddorna när de hade trasat sönder näten?!!
Den andra konturen är dagens moderna sportfiske, där gäddan definitivt är en av favoriterna, gärna fiskad med stora flugor och flugspö. Idag är vi också mer rädda om gäddan och släpper gärna tillbaka dem. Till delar är detta en generationsfråga, där de yngre ser fisken som en rolig och spännande sportfisk, som bör fiskas med förstånd.
Det som är ekologiskt intressant är att gäddorna också håller sina egna bestånd ”i viss tukt och förmaning”. En gädda bryr sig knappast om den också käkar upp sina egna syskon. Den regulatorn ska vi vara rädd om, ett naturens självklara sätt att hålla arten inom ”fyra väggar”. Att slå ihjäl och kasta upp på land är alltså det sämsta tänkbara scenariot, både ekologiskt och moraliskt.
Det finns många intressanta aspekter gällande gäddans liv och leverne. Eftersom jag har skrivit om gäddan förr, ska jag här försöka att genomskåda mitt minne på lite kuriosa.
Jag har redan nämnt att gäddan gärna tar allt som sprattlar i, eller under, vattenytan. För några år sen satt jag konstigt balanserad på en sten ute i en liten ström i det numera kvoterade fiskevattnet Skieltajokk inom Jokkmokks kommun. För att inte ramla av stenen ”paddlade” jag mig i balans genom att låta högra benet hänga ut i vattnet, bakom mig.
Det gick rätt bra, men till slut höll jag på att tappa känseln i högerbenet. Då märkte jag att en tvåkilosgädda stod nästan ”kloss” mot sulan, liksom rörde sig i samma gungande rörelse som stöveln? Nyfiken och hungrig? Jag schasade bort fisken och återgick till flugfisket. Ovanför mig vakade nämligen hela tiden en skaplig harr.
Plötsligt slet det till i stöveln. En snabb koll berättade att gäddan hade huggit över klacken och liksom fastnat, men lossnade efter några sekunder. Återigen schasade jag bort den, för att minuter senare hugga igen? Då var jag tvungen att lämna både harren och stenen.
Senare samma kväll var det dags igen, den gången lite längre ner efter samma vattendrag. Jag hade fått på en stark harr, som sprattlade och drog.
Precis när jag skulle greppa den över ryggen kom en annan tvåkilosgädda och högg över harren, missade men satte tänderna i min hand? Förutom att jag höll på att få hjärtsnörp, sprutade blodet. Både gäddan och harren undkom med livet i behåll.
En intressant ekologisk iakttagelse är havsörnens utbredning i våra lappländska fjällmarker. Jag läste för några år sedan en forskarrapport i ärendet, där vetenskapsmannen menade att just gäddan var en viktig orsak till att havsörnen hade etablerat bestånd i flera av våra nordligaste större vattendrag och sjöar. En motivering var att örnen inte kunde ta en snabbsimmande harr, öring eller röding, framför allt inte i strömmande vatten. Gäddan däremot, som gärna lurar i någon grund sjö eller inne i en älvvik, var betydligt lättare att ta.
Det här är mycket intressant och fenomenet kan faktiskt vara en detalj i diskussionerna om växthuseffekterna. Jag är den första att konstatera att intrånget av sik och gädda hela tiden har accelererat i fjälltrakterna. Varmare sjöar ger mer gädda, som i sin tur kan mätta nya generationer havsörnar, ingen gädda, ingen havsörn.
Enligt författaren Hans Lidman kunde en gammelgädda leva så länge i en tjärn att livsutrymmet till slut blev för litet. Då hoppade den upp på land och sprattlade iväg till en större sjö? Det skulle faktiskt kunna betyda att även gäddor kan bli överkörda av en bil?
I sammanhanget ska jag eliminera en av våra äldsta myter, den om gäddans tänder. Jag märker att många fortfarande tror att gäddan under vissa perioder tappar tänderna, eller har ont i dem, han någon form av svallkött och då inte hugger. Det är inte sant, utan gäddans tänder nöts som vanligt ner och ersätts efter hand med nya. Tappade tänder ersätts också med nya. Så skulle vi också ha haft det.