Min morfar hade alltid för vana, efter det att han hade kommit från ladugården, att sitta på kökstrappan och kika ut över den magnifika jämtländska utsikten, med sjön Ströms Vattudal i fonden. Pipan gick varm och tankarna flödade. Då kom jag alltid springandes och satte mig ner bredvid honom. Det var de finaste stunderna med morfar, en vildmarkens tankesmedja med ramar ekologi, biologi och filosofiska funderingar.
Fortfarande minns jag många av våra diskussioner, eller rättare sagt de berättelser han alltid hade till hands. Morfar var en vis man, vars intellekt var knivskarpt. Han kunde floran på latin, kände skogarnas hemliga liv och visste exakt när abborrarna var på hugget.
Det var morfar som lärde mig de ekologiska tankegångarna, den att alla organismer behövdes för att naturen ska fungera.
Mitt där vi satt pekade han plötsligt bort mot skogskanten. Där fanns åkrarna och ängarna och längst ner nåt vi kallade för ”kalvhägna”, en taggtrådsinhägnad där korna, men framför allt kalvarna, skulle beta. Där fanns stundtals så mycket smultron att vi kunde plocka hinkvis.
- Jag gallrade skogen så att korna skulle få bra bete, sa han. Men när bondelivet en gång är slut kommer skogen att ta tillbaka förlorat land. De orden kommer jag aldrig att glömma, även om jag inte riktigt förestod det som grabb.
Idag har skogen återtagit den förlorade marken, morfar är borta och med honom också korna och kalvarna. Av bara farten följde hela bondesamhället med.
För några år sedan vandrade jag efter stranden av Stilla Havet, utanför staden Petropavlovsk, i den södra delen av Kamchatka. Där fanns fortfarande de asfalterade startplattorna kvar, till alla de hundratals jaktplan (mig), som under det andra världskriget var riktade mot USA. Där fanns till och med ett och annat rostigt plan, en relikt från en hemsk tid.
Det intressanta var att även här var naturen på väg tillbaka. Genom asfaltens sprickor drog sig allehanda växter, som gräs och träd, mot det eviga ljuset. Det var då jag tänkte på morfar.
Vi kan helt enkelt inte bygga bort naturen, än mindre skärma oss från en kraft som vi aldrig kommer att bemästra. Naturen ger oss ett lån som den sedermera alltid kommer att få i retur.
Jag tänker på de förödande jordbävningskatastroferna i Thailand och Japan. Jag tänker på min fiskekompis som inte hann undan flodvågen.
Jordbävningar och vulkanutbrott tillhör ekologin och geologin, krafter som vi aldrig kommer att kunna tukta, möjligtvis hjälpligt kunna skydda oss mot.
Jag minns ett fördjupat samtal med en forskare om just ekologins självklara system. Han sa att naturen förmodligen skulle klara sig betydligt bättre utan mänsklig påverkan. Detta är den ultimata tanken om en idé man kan spinna på hur länge som helst. Det är då jag får en varm föreställning om att mänskligheten trots allt har en framtid, att vi på nåt sätt kommer att komma överens med de krafter vi bara kan ana oss till.
Nu kan vi naturligtvis vända på diskussionen och säga att även jordbävningar och vulkanutbrott är ett sätt för naturen att ta återskapa förlorad mark. Om det nu inte vore för all mänsklig tragedi, allt lidande och alla förtvivlans prövningar.
Klart står i alla fall att vi har påverkat naturens och ekologins normala cykler, detta mot mer smärtsamma förändringar.
På den här sidan har vi bland annat diskuterat dioxiner, skövlingar av våra världshav, överfiske, sälar, vattenkraft, växthuseffekter, skogsbruk och mycket annat av globalt intresse. Grunden till alla våra meningsutbyten har varit mänsklighetens ignorans och egoism mot biosfärens självklara ramar.
Morfar hade rätt. Han sa bland annat att man aldrig skulle ta mer fisk än vad som rymdes i stekpannan, eller aldrig plocka fler blommor än vad som platsade i vasen. Är inte dessa uttalanden klokskap, då vet inte jag.