Ända sedan början på åttiotalet har Ann-Helen och Ingemar Kristell härskat över trakten, förespråkat ett försiktigt fiske på ekologiska grunder. Harrbestånden är i världsklass.
Pimpelfisket på vårvintern har av många olika anledningar inte varit lika attraktivt som sommarfisket. Man kan naturligtvis fråga sig varför. Här tror jag faktiskt att familjeäventyren med skotern som transportmedel har varit viktigare än själva fisket.
Min kompis Leif Milling och jag for dit för att försöka oss på ett någorlunda rationellt pimpelfiske, kanske i tron att huggen skulle komma lika tätt som under sommarhalvåret.
Jag kände knappt igen anläggningen och omgivningarna. Snön låg meterdjup, trots att vi anlände i mitten på april. Det verkade som att vinterns rike var större än sommarlandet? De klassiska bergen mot väster kände jag naturligtvis igen, men knappast älven, sjön och närmiljöerna kring campen. Men sagolikt vackert var det så man ville gråta.
Vi borrade oss fram, särskilt i slutdelen av sjön och en bit ner efter den långa vik som till slut formade Kaitumälven. Huggen uteblev? Möjligtvis kände vi något som drog i linan någon enstaka gång, men det var allt. Vi förundrades och förstod att vi inte riktigt förstod.
Strategierna lades om och en morgon fanns där en skoter vi kunde använda. Vi sökte oss runt på sjöarna och hittade naturligtvis huggvillig fisk. Till saken hör att man bör vara försiktig med pimpelfisket efter harr i strömmande vatten den här tiden, eftersom leken inte är långt borta. Däremot kände vi att det var helt ok att dra en och annan matfisk på tjärnarna.
Till slut hittade vi en grund liten sjö mot fjällkanten, fullknökad med harr och en och annan öring. Medelstorleken var som vanligt strålande, ett signum för trakten.
En morgon drog vi uppströms i systemet, passerade den klassiska strömmen i Tjirtjam mellan den Nedre och den Mellersta Kaitumsjön, drog vidare och letade oss fram till lämpliga pimpelfiskeplatser. På ett ställe fick Leif en liten harr, en skaplig sik men också en mastodontisk öring, som till slut lossnade i hålet. Fiskens huvud gick helt enkelt inte in i hålet?! Jag kände ingenting.
Den ursprungliga strategin var att vi till slut skulle försöka oss på någon av traktens många rödingsjöar. Vi gjorde ett tappert försök men körde naturligtvis fast med skotern i skogslandets djupaste snödriva. Dagen efter försökte vi igen men då kom fjällstormen.
Kontentan av äventyret blev att vi hittade harren, dock inte i älven. Däremot fanns det gott om harr i en del av de omkringliggande sjöarna. Sjöarna på fjället är erkända vinterfiskeplaster, men vi klantiga skoterförare gjorde inte saken bättre, vi blev helt enkelt utan röding. Mystiskt var att vi inte hittade igen harren i älvsystemet.
Här ska vi göra en tankekullerbytta och föra oss fram till den första juli samma år. Det var en strålande solskensdag och vi var på väg upp till Tjirtjam med båt. Det konstiga var att strömmarna var tomma på fisk, platser som annars brukar koka av harr.
När vi senare på kvällen återvände till anläggningen mötte vi på vår färd rent historiska harrstim. Det bubblade och sprutade överallt och fiskarna tog på vilka flugor som helst.
När vi, dagen efter, återigen gästade de klassiska fiskeplatserna i Tjirtjam var strömmarna fullknökade med vakande harrar. Vi hade alltså mött harrstimmen, när de var på väg uppströms till sommarplatserna. Det var i sanning en egenartad upplevelse.
Förnuftet sa oss att de hade övervintrat ute i den Nedre Kaitumsjön. Trots ett idogt borrande några månader innan hade vi inte hittat dem. Det var kanske lika bra det?