Den morgonen famnade oss den underbara tystnaden. När vi kikade ut genom tältöppningen mötte oss en fullständigt strålande fjälldag. Solen sken från en himmel enbart dekorerad med skira sommarmoln.
Vi tältade på en kulle vid sidan av den attraktiva fjällån. En rödräv hade gästat oss om natten och snott den sista biten av den ost vi hade haft med oss. Det lilla gasolköket satte snabbt fart på kaffehurran, som i ett huj naturligtvis kokade över. Doften av nykokt kaffe intill ett efterlängtat fiskevatten är mer än man egentligen tål.
Mitt i morgonbestyren greppade kompisen kikaren. Han spanade av det nedströms liggande selet, ivrigt spanande efter livstecken. Harrarna vakade och det var minsann ett helt stim med fiskar som plötsligt hade blivit hungriga. Nu fanns inte tid att njuta påtåren, nu fanns bara brådskan och upphetsningen. Snabbt på med vadarna och skorna. I ett huj var vi stadda på vandring och snart nog låg vi spejande på en sluttning för att avnjuta skådespelat.
Vattnet var kristallklart och kav lugnt. Fiskarna jagade insekter långt in mot land. Även ute i den kända djupgropen steg harrarna. Det var så att vi trodde oss höra slurpen och suckarna ända upp på vår kulle. Vi tittade på varandra, utbytte några osammanhängande funderingar innan vi ivrigt hasade oss ner mot stranden.
Min kompis Palle knöt på en nattsländeimitation i storleken 12 och jag en blå Klinkhamer i samma storlek. Det var en chansning, även om vi trodde oss förstå att det kunde röra sig om nattsländor och kläckande sådana.
Till saken hör att fiskeplatsen är känd sedan många år tillbaka. Precis när jag satte ena foten i vattnet slog det mig att det var här jag fick mitt livs första kiloharr på torrfluga. Året var 1971. Sedan dess har det verkligen runnit mycket vatten under alla upptänkliga broar.
Jag vill säga att det var en tjusig morgon. Tysta och försiktiga letade vi oss ut på selet, allt medan fiskarna käkade för allt vad tyglarna höll.
Precis när min torrfluga hade landat på kanten till djupgropen, plaskade det till kring kompisens ben. Den första harren satt där den skulle. Han signalerade storfisk, greppade den snabbt kring magen och måttade den hjälpligt på spöet.
En Klinkhamer var inget dåligt val. Sekunderna senare satt ännu en harr på kroken, den här gången på mitt spö.
Några timmar senare låg vi återigen utsträckta på vår kulle i tillvaron. Fisket var överstökat, detta i samma sekund som vinden återkom. Plötsligt var det någon däruppe som suddade ut hela härligheten, ett inte alltför ovanligt skeende.
Jag vet inte hur många harrar vi fick den morgonen. Typiskt var i alla fall att de trevliga morgontimmarna gav oss resans mest minnesvärda flugfiske på harr. Storlekarna var imponerande med ett flertal kring 50-53 cm, harrar i vikter mellan ett och 1,3 kilo.
Den där envetna vinden, som kan komma när man som minst anar, är ett signum för ett punkterande av harrfisket, framför allt om man sysslar med torrflugefisket. Jag vet inte riktigt vad det beror på, även om jag anar att det kan ha något med insektslivet att göra. Det är möjligt att kläckningarna avtar. Jag tror det är många av oss spöslitare som har upplevt fenomenet.
Nu sitter jag återigen framför datorn och fjällsommaren har blivit ännu en del av historieboken. Vårt bästa fiske fick vi den förmiddagen. Därefter återkom stormen och spöregnet. Några dagar senare kom också nysnön, trots att vi befann oss i slutet av juli månad.