För mig var växtfysiologen och livsmedelsforskaren Georg Borgström något av en hjälte. Hans bok ”Mat för miljarder” satte den globala debatten om mathushållningens begränsningar i våldsamma rörelser. Boken kom ut på 1962 och har genom åren fått en allt större betydelse. Idag kan nog många belackare konstatera att han tyvärr fick rätt.
Jag minns hans beskrivningar om den nya tidens trender, den att fabriker skulle etableras för framställning av katt- och hundmat för den internationella marknaden. Jag har läst boken flera gånger och minns alltid Borgströms beskrivningar om hur bland annat fiskeflottor fiskade ut kallvattensströmmarna utanför västra Sydamerika, allt medan den inhemska befolkningen satt efter stränderna och svalt.
Fångsterna gick omedelbart till de nya fiskfoderfabrikerna för husdjur i USA. Det är sådana rader som får mig att gråta krokodiltårar och direkt tvivla på mänsklighetens framåtskridande och eventuell goda vilja. Georg Borgström avled 1990, saknad av många, hatad av en del.
Året var 1975 och jag och min första klass var på väg till Ammarnäs för en avslutande fjällfiskevecka. Alla mina sjätteklassare i Råneå fick göra den resan, något som jag ansåg vara både viktigt och roligt.
Innan resan bad jag eleverna ta med sig nåt gott hemifrån, nån bit rökt ren- eller älgbog. Döm om min förvåning när det doftade underbart av rökt lax i bussen. Än mer förvånad blev jag när eleverna plockade fram delikatesserna, som visade sig vara rökt braxen, braxenpankor i parti och minut, fiskar de själv hade metat upp.
Det var nåt av det godaste jag ätit och innan vi hade kommit halvvägs, det vill säga till Arvidsjaur, hade vi käkat upp rubbet. Traditionen med rökt braxen lever fortfarande. När morfar var ung åts det också surmört med glädje i gårdarna.
Jag tror att jag har ätit det mesta i fiskväg, åtminstone som tester. Sålunda har avsmakats kokt, stekt och rökt id, kokt mört, gersrom (en delikatess), självfallet gädda och lake, stekt abborrom och naturligtvis rökt braxen.
För några år sedan, när vi hade haft oförståndet att totalt ha fiskat ner torskbestånden i Östersjökomplexet, kom andra fiskar på diskarna. Plötsligt fanns inga torskpaket längre på Konsum? Det kändes förståeligt men också kusligt. Hur kunde det ske och varför?
Jag minns hur jag stod vid frysdisken och tummade på paket med hajkött, hajfenor och en del andra för mig totalt främmande matfiskar. Haj i Råneå? Det var bara för mycket. Varför kunde vi inte köpa färsk abborre, en fisk det fullständigt dräller av runt knutarna?
Det fanns andra fryspaket också. Pangasius? Vad kunde det vara? På vissa förpackningar stod det vietnamesisk sjötunga och på andra paket namn som hajmal.
Den hajmal som var aktuell för oss nordbor har för det mesta varit Pangasius hypophthalmus, en fisk som i sina bästa stunder kan bli kring 40 kilo, med en längd av 130 centimeter. Hajmal kan vara riktigt men vietnamesisk sjötunga är förvillande, eftersom det inte är någon plattfisk. Här sätter man alltså ett försäljningsnamn som ”smakar” bättre än vad det är.
Det är inte alltför ovanligt att vi sätter andra namn på fiskar, liksom för att låta smaken och fantasin får bestämma, något av smaklökarnas paradis. Sålunda kan sej kallas havslax, regnbåge kan ibland bli både norsk forell och finsk öring? Allt för att dupera kunderna?
Pangasius är en fisk jag redan från börjat har bojkottat. De odlas i stora dammar, oftast i och omkring floden Mekong, äter industrifiskad småfisk som pellets, något som känns igen även från laxodlingar världen över. Avföringen från alla odlingarna spolas oftast direkt ut i floden, som på så sätt bli än mer förorenad och övergödd. Enligt forskning innehåller fiskarna mer miljögifter än vad som är lovligt. Slutprodukten blir än mer förorenade och övergödda omkringvatten och naturligtvis utfiskning av andra fiskbestånd. På så sätt bildas monokulturella biologiska miljöer.
Här tror jag att Georg Borgström skulle vända sig i sin grav. Det kan inte vara möjligt att vi måste äta importerad industriell fisk ända från Vietnam? Det kostar på, både ekonomiskt och ekologiskt men även med tanke på frakterna, koldioxidutsläppen, bränsleförbrukningen etc.
Borgström gjorde starka intryck på mig. Således är jag noga med att alltid välja någorlunda närproducerad mat. Jag älskar exempelvis gurka, men vägrar att köpa dem från exempelvis Spanien under vintern. Jag väntar tålmodigt till den dagen kommer då våra egna gurkor åter kan köpas från bland annat Hietalas trädgårdar i Korva uppe i Tornedalen.
Jag längtar redan till den kokta eller filéade abborren, serverad med kokt potatis och massor av gurkskivor.
