Lubbes Lort-Sverige har återuppstått

Foto:

Fiskekrönika2008-09-23 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När den kände svenske författaren och journalisten Ludvig Nordström, allmänt kallad ”Lubbe”, sparkade igång en radioreportageserie som kallades för Lort-Sverige, blev det ett oherrans liv i landet. De uppmärksammade reportagen påbörjades redan i slutet på trettiotalet och fortfarande känner många till begreppet Lubbes Lort-Sverige.
Det var under Lubbes tid vi fick upp ögonen för att Sverige höll på att drunkna i avfall. Lubbe skulle nog vända sig i sin grav om han fick se nutidens allt mer accelererande miljömoraliska dekadens.
Eftersom jag har varit i kontakt med fjälltrakter, taigaskogar och kalfjäll sen barnsben har jag sett förändringarna. En av många märkbara skillnader genom åren är att allt mer skräp har spridits. För många har skogen blivit en soptipp.
Läste med stor indignation NSD:s reportage från lördagen den 30 augusti, som hette ”Skräp överallt - och sämre fiske”. Kontentan av artikeln är att ju fler människor som uppehåller sig på samma plats eller område, desto mer skräp blir det.
En av bilderna i reportaget föreställer fiske- och jaktguiden Joachim Almgren från Kiruna, i full färd med att rensa fjället från en massa skräp. Bakgrunden till både artikeln och Joachims vånda var en inventeringsresa till trakterna av Laevasjokk, Vällijokk och Rautasälven.
Länsfiskekonsulenten Dan Blomkvist menade också att det syntes att det var väl så använda vatten och att någon form av reglering borde införas.
Joachim har också berättat för oss läsare, i NSD den 2 september, att fiske- och jaktbevakare har blivit, och blir, hotade under bevakningsuppdragen. Jag minns en bevakare i Jämtland som blev mordhotad bara för att han hade påtalat nedskräpning runt gästernas tält?!
Ovan nämnda kan sammanfattas med att vi har en väl utvecklad ekoturism och ett spritt miljötänkande, lovvärda förutsättningar för en renare framtid. Men hur ska den moderna, etiska natursynen få fullt genomslag om vi inte börjar med att plocka upp våra egna ölburkar?
Ett av många mystiska beteenden, som kan ge rent skadliga effekter, är kvarlämnandet av allt trasigt glas som oftast finns mitt i en eldstad.
Det är fortfarande vanligt att flaskor krossas över lägereldsstenarna, förmodligen ett handlande för att slippa bära hem pavorna. Jag har heller aldrig träffat någon som frankt har sagt att nedskräpning är helt ok. Vem är det då som skitar ner i våra skogar och marker?
Toalettbestyren är ett annat delikat skitproblem. Alla måste vi på muggen, vare sig vi vill eller inte. Själv brukar jag välja en någorlunda avskild plats för dylika ärenden. Dit jag kan gå varje dag utan att för den skull behöva trampa i andras dynga.
 
När behovet är gjort eldar jag alltid upp toalettpapperet. Då ser platsen genast lite ”finare” ut. Därefter brukar jag lägga en sten, eller en hög med mossa, på skiten. Det händer att jag bryter en gren, för att tydligt visa att här finns ett ”skithus”.
Jag kan intyga att det är sanslöst otrevligt att trampa i andras eller den egna skiten. Bäst kan därför vara att iordningställa en ordentlig toagrop, vilken naturligtvis grävs igen när fiskeresan är avslutad. Det är heller inte direkt ovanligt att folk skiter i ett hål som har använts under pimpelfiskedagen. Några dagar senare kanske någon kommer dit och borrar upp hålet. Gissa hur kul det är?
I vildmarken är det ingen som ser dig. Det finns inga ”soplisor” som kan ge dig böter. Ingen kommer heller någonsin att få reda på vem som har lämnat skräpet eller skitat ner.
En teori som jag har ältat är att vi alla lever i en väl så reglerad, och delvis klinisk, värld med små möjligheter att ”busa” till det, att någon gång få trampa lite över laglydnadens väl markerade gränser. Kanske har vi ett dolt behov av att spåra ur lite under vildmarkstrippen?
Hur ska vi annars kunna förklara den accelererande nedskräpningen? Alla vet ju att vi inte ska skräpa ner, att skiten ska till deponistationerna, men ändå hamnar skiten på fjället och i skogen? Förklara det, den som kan.