Den muntliga och skriftliga traditionen har i alla tider förfäktat åsikten att harren skulle vara höstens speciella fisk. I det strikt biologiska hänseendet kan uppfattningen ha sin riktighet, men knappast praktiskt.
Harren är den enda av våra mer sportfiskemässigt populära fjäll- och fjällskogsfiskar som leker på våren eller försommaren. Öringen och rödingen leker om hösten. Detta betyder att harren är den enda fisk som är ordentligt på hugget även på senhösten. Öringen är skyddad för leken, från och med den 1 september och fram till och med den 14 oktober, en tid då även rödingen är snart omöjlig att få till hugg. Laxen har sina egna regler.
Min uppfattning är den att harren skall fiskas så tidigt som möjligt på sommaren, det vill säga efter leken. Gärna redan i slutet av juni, under de intensiva dagar då sommaren plötsligt har kommit till fjället. Några orsaker till detta kan vara att den ordentligt stora harren fortfarande finns kvar kring lekområdet. Det är en upplevelse utan motstycke att få vara på fjället den dag då sommaren gör sitt intåg i den eftertraktade sommarhagen. Då exploderar insektslivet med enorma kläckningar av knott, mygg, fjällåsländor men även harkrank. De mest intensiva nattsländekläckningarna kommer något senare. Det är heller inte utan anledning som samerna kallar fisken för Suovvil, vilket lär betyda solfisken.
Meningarna har alltid varit delade gällande Råneälven som harrvatten. Bara småfisk, menar en del. Det var bättre fiske förr, menar andra. För mig är Råneälven den viktigaste förutsättningen till förklaringen av ordet livskvalitet. Här finns möjligheter till gemytliga vandringar, intressanta naturscenerier och ett vardagsnära flugfiske. I strömmarna mitt i byn - Norrforsen och Sörforsen - har det alltid funnits harr. Flugfisket passar bäst, eftersom vattendragen oftast är grunda och steniga.
Vi har endast en art av harr i vårt land, den europeiska harren med det latinska namnet Thymallus thymallus. Under vissa tillfällen lever harrarna i strömmande vatten, för att under andra tider, exempelvis höst och vinter, övervintra i sjöar eller stora sel. Indelningen i sjöharr respektive strömharr kan därför inte vara relevant med verkligheten. Gränsdragningarna torde vara mycket marginella. Förr pratade vi också om gråharrar och blåharrar.
Det är om hösten något märkvärdigt inträffar, framför allt för fjällharren. Det känns helt naturligt att harrarna lämnar sommarströmmarna, eftersom de annars kommer att bli infrusna. Fenomenet har varit ett diskussionsämne i alla tider.
Jag minns därför den gamle vindmarksmannens visdomsord från förr. Han sa att harren lämnar sina sommarbäckar den dag då björklöven börjar falla mot vattnet.
Naturligtvis är det så att fiskar inte kan koppla ihop fallande löv med höst, is och ond bråd död. Harren lämnar bäcken för att födan har sinat. På sin väg ur bäcken kommer harrarna så småningom ut i en större å, där hiskliga koncentrationer av harr kan uppkomma. Slutstationen blir djupare vatten, kanske i nästa vattendrag eller ute i någon sjö.
Jag känner till några sådana platser, framför allt i Kaitumälven och i Lainioälven, där tumultet kan vara egenartat, framför allt under september, då enorma stim av harrar frossar på de sista kläckningarna.
Därmed inte sagt att fisket alltid är vad man hade hoppats. Just under den perioden kan de verkligen vara selektiva, det vill säga urvalsbundna gällande intaget av födan. En vecka senare kan det vara fisktomt. Då ha alla dragit vidare till övervintringsplatserna.