Gunnar Westrin: Fiskeskribentens dilemma

Året var 1987 och min femte bok hade just kommit ut i boklådorna. Någonstans i texten hade jag beskrivit en harrjokk på Nordkalotten, en bäck som jag fortfarande håller som en av de mest intressanta. Jag var redan från början införstådd med att aldrig namnge den, åtminstone inte i text. Det jag däremot gjorde, vilket jag bittert har ångrat, var att namnge två omkringliggande berg eller fjäll.
Någon tid efter utgivningen ringde en sportfiskare från Sydsverige, som hade läst kapitlet och var onödigt nyfiken på jokken. Han ville helt enkelt komma dit någon gång för att fiska. Döm om min stora förvåning när han direkt sa vad jokken hette? Jag kunde naturligtvis inte ljuga för honom, men var nyfiken på hur han hade kunnat lista ut vilket vatten det var fråga om.

Mannen som ringde var tydligen en framgångsrik ingenjör, han satt vid sitt ritbord och hade just förstorat en karta över delar av det vi kallar Sandåslandet. Utifrån mina vandringar på trakten, och namnen på bergen, hade han helt enkelt arbetat med koordinater och linjaler och räknat, och ritat, fram vilket vatten som gällde. Ridå!
I tidningen Jaktmarker och Fiskevatten, nummer 11/1983, publicerades en artikel som jag hade kallat ”Gunnars sten”. Det handlade om en härlig harrjokk, i vars slutdel det fanns en enorm sten, näst intill en liten klippa. Där brukade det finnas fin harr men även en och annan skaplig röding. På den tiden fanns inte email eller Internet. Jag minns fortfarande hur varma telefonerna gick den gången. Alla ville veta var den stenen fanns.

Generellt kan sägas att under sjuttio och åttiotalet var det vanligt förekommande att folk ringde och ville veta i vilka vatten jag fiskare, framför allt om en artikel i ämnet nyss hade exponerats i någon av våra fisketidningar. Rykten började spridas att Westrin lyxfiskade och garanterat hade tillgång till alla samevatten. Så var nu inte fallet. Samernas vatten har egentligen aldrig intresserat mig, eftersom gräset sällan är grönare på den andra sidan staketet.
I slutet på åttiotalet, och hela nittiotalet, gällde inte enbart frågor om vilket vatten som hade beskrivits. Något övermodligt kan påstås att nu ville frågeställarna veta mer, nu ville de exempelvis veta på vilken sten jag stod.

Jag har en kompis i Halland som verkligen har prickat rätt i sina funderingar om fiskevatten, var man ska fiska och när man bör göra det. Han menar att livet kan vara orättvist, eftersom han fiskar i Lappland en vecka per år, men går hemma och längtar i 51 veckor. Fiskarlivet för honom är en enda lång väntan.
Vi är många i det här landet som sportfiskar och vi är många som längtar till norra Sverige och till Lapplands fjälltrakter. Vi är också många som fortfarande inte riktigt hittar fram.
 
Den vanligaste sportfiskaren är en man som har vikt en vecka per år för ett mer vidlyftigt vildmarksfiske. Då gäller det att hitta rätt. Det är precis i den här lilla nischen som fiskeguiderna har sin framtid, hitta rätt och veta vatten.

När jag var grabb och tonåring hade vi all tid i världen att utforska våra fisketrakter. Den tiden finns knappast längre. En viktig fiskevecka per år tarvar en annan form av kunskap och planering, den man exempelvis får genom andras berättelser. Idag finns tyvärr knappast tiden för egna upptäckarexpeditioner, där en av riskerna finns att man helt enkelt ”går fel” och inte får nån fisk.
Jag skriver aldrig att man ska åka till den och den sjön, eller till den jokken, för att fiska. Det skulle aldrig falla mig in. Där skulle bli överfolkat på nolltid. Däremot kan läsarna dra vissa slutsatser genom att studera bilderna, trots att en del har varit spegelvända. 

Jag gillar därför inte debatten att det ensidigt skulle vara vi fiskeskribenter som har fördärvat våra nordliga fiskevatten, så till vida att nedskräpningen har ökat, att rovfisket har intensifierats och att folkanhopningarna har svällt ut. Generellt tycker jag nog att delar av fiskebranschen har varit mer subjektivt informativ, med Internet, hemsidor, kataloger, broschyrer inräknade. Någon har också menat att vi skribenter vänder oss till sportfiskare men att då kommer också rovfiskarna. Så sant, men det var liksom inte intentionen. Om jag som skribent bara skulle ta hänsyn till det negativa skulle absolut ingenting ha blivit gjort. Vi måste faktiskt själva ta ansvar för våra egna handlingar.    

Avslutningsvis kan sägas att jag har märkt trenden, den att de rena fiskevattensreportagen trots allt har minskat till förmån för teknik i alla de former (material, flugbindning, fisket på större områden eller livet på allehanda fiskeanläggningar).