I det senaste numret av tidningen ”Allt om Flugfiske”, nummer 2/2009, finns en artikel som har kallats ”Westrin nära döden”. Det låter skräckinjagande, en nästan osannolik överskrift på ett hemskt tema.
Trots att mitt eget liv har stått på spel några gånger, så finns det andra liv som känns viktigare. Då menar jag barnens liv. För mig gäller det min grabb Martin, numera 22 år gammal.
Martin började sitt fiskarliv med det klassiska abborrmetet på bryggan. I hans fall fanns bryggan i sjön Siekasjärvi i de mellersta delarna av Tornedalen, en sjö full med huggvilliga abborrar. Jag har en känsla av att vi är många i det här landet som har börjat vår sportfiskarkarriär på det viset. Abborren var fisken som öppnade våra sinnen.
Åren gick och vi metade abborre på sommaren, flugfiskade i fjällen på sensommaren, företrädesvis i Kaitumälven, och pimplade abborre på eftervintern. År ut och år in.
Det hände sig i slutet av april för några år sedan. Jag hade just upplevt vårens finaste abborrfiske på en vik av Råneälven. Abborrarna hade varit stora och feta, många och osedvanligt huggvilliga. Mormyshkan gick som en röd kula genom vattnet, fiskarna gapade och fiskaren skrattade.
Den dagen kom våren till trakten. Sångsvanarna trumpetade högljutt ur blånande skyar, tofsviporna struttade glatt efter iskanterna och bofinkarna lät sina ljuvligaste stämmor signalera kärlekens fanfarer ur svällande björkar. I morgon skulle Martin få följa med.
Morgonen efter var vi redo för avfärd. Grabben drog på sig den gula kepsen och hoppade in i bilen. I kofferten hade vi hela utrustningen, det vill säga isborren, två pimpelryggsäckar med fika och maggots. Isdubbarna la vi på en speciell plats för sig så att vi säkert skulle få med dem.
Problemet var att det hade snöat på natten. Morgonen efter var alla spår utsuddade, varför vi fick gå på känn. Därför valde vi att följa skoterleden ut på isen.
Mitt på viken stannade vi och borrade ett varsitt hål. Bofinkarna var redan på plats och efter stränderna kutade tofsviporna som om de hade eld i baken. Snötäcket gjorde att jag kände mig en aning desorienterad och visste inte riktigt var eventuella landvakar kunde finnas. Å andra sidan hade jag inte sett till någon dagen innan heller. Det kändes därför tryggt.
Storabborrarna var verkligen på hugget och redan i det första nedsläppet med mormyshkan fick Martin en baddare på minst ett halvt kilo. Den följdes raskt av ännu en, men sen blev det tvärstopp. Isen var en meter tjock och verkade både stadig och intakt.
Jag gick runt på området och borrade några nya hål. Isen var stadig utan vare sig mellanisar eller vatten. Martin bytte hål och jag satte mig till ro i mitt eget nyborrade abborrparadis. Nu skulle vi fixa både äran och middagen.
Dagen var som gjord för säsongens sista pimpelfiske. Ett gammalt talesätt i norr säger att man ska sluta med pimplandet när storspoven har anlänt. Då kommer isarna att blåna, älvarna att släppa sitt vårvatten och landvakarna att växa. Därefter rasade paradiset och ormen kom fri.
Plötsligt tycktes hela isen rämna bakom min rygg. När jag såg Martins gula keps guppa i en enorm isvak stannade livet?! Ur sörjan av is stack plötsligt två vita händer upp, som krampaktigt letade efter något att ta tag i. Till slut fick de fatt på kanten av det nyborrade hålet?
Nu gick allt väldigt fort. Reflexerna jobbade och hjärnan tycktes inte alls vara med. Blankisen under snön gjorde att jag slog en ofrivillig frivolt och hamnade på ena axeln och slog mig illa. I skrivande stund minns jag ingenting från det att jag lämnade pimpelstolen och till dess jag till slut fick grepp om en av grabbens händer.
Skyndsamt lämnade vi isen och hoppade in i bilen. I vaken låg två halvkilosabborrar, en utspilld burk med maggots och en gul keps. Hålet tycktes vara minst två meter i diameter och skuret som ur en tårta. Kanterna var alldeles jämna och blanka. Sådana fenomen brukar kallas vindvakar eller vindbrunnar. Dom fanns inte där en vecka tidigare?
Den natten kunde ingen av oss sova. Martin drog på sig en ordentlig förkylning och jag ådrog mig tidernas snyggaste ryggskott. Mina samvetskval var helvetiska. Jag led länge och lider fortfarande. Sedan dess har han vägrat att gå ut på isarna igen. Mitt livs största misstag var att jag hade glömt isdubbarna i bilen.