Under senhösten 2005 kom min bok ”Westrins fjällflugor” ut i boklådorna. Det var i och för sig inget märkvärdigt med det, om det nu inte hade varit för ett mycket speciellt telefonsamtal.
På den andra sidan tråden undrade en tjej över könsfördelningen i min nya bok? Där fanns över huvud taget ingen balans mellan könen, tyckte hon och fick direkt medhåll av författaren själv.
Först var det meningen att boken skulle innehålla femtio flugor som hade betytt nåt särskilt för mig under mina lika många år på fjället. Nu blev det tydligen platsbrits så jag fick nöja mig med fyrtio flugor med mönsterbeskrivningar.
Upplägget var att en sida skulle innehålla en bild på flugan med bindbeskrivning och att den motsatta sidan skulle vara en bildsida, antingen med en illustration på ett lämpligt landskap, med tanke på flugan, eller en bild på upphovsmannen, just det, upphovsmannen. På så sätt skulle det bildas en treenighet mellan flugan, upphovsmannen och landskapet.
Kvinnan som ringde var själv flugfiskare och undrade varför det inte fanns nån bild på en kvinnlig sportfiskare? När jag förklarade orsaken till detta, som i och för sig kan kännas som ett klavertramp, framför allt från mig som känns vara en uttalad feminist, kändes svaret mer relevant.
Det fanns nämligen ingen upphovskvinna till nån av de flugor som jag hade beskrivit. Naturligtvis hade jag i alla fall kunnat sätta in en bild på en fiskande kvinna, men då skulle själva idén om treenigheten falla. Ställningstagandet hade alltså inget med könet att göra utan med betroddheten och grundidén. Jag tycker inte att man ska krysta fram det här med könskvoteringar, det blir bara löjligt.
Jag har haft många flugfiskekurser, där också Westrinveckorna i Tjuonajokk kan räknas in. En kvinna har varit med på Westrinveckorna, av möjligtvis ett hundratal män? En annan kvinna var på väg, men när hon hörde att det bara skulle bli män på träffen, hoppade hon genast av.
Jag har uppfattat att allt fler kvinnor har hittat ut till våra fiskevatten. Det gäller framför allt pimpelfisket på vårvinterisarna, med både familjearrangemang och tävlingsfiske som givna ingredienser. Däremot är det fortfarande lite si och så med sommarfisket och framför allt med flugfisket på fjällmarkerna. De kvinnor jag har mött har oftast slagit följe med sina fiskande män, som allmänt sällskap eller kanske som en något händigare kaffekokare?
Numera finns kvinnliga fiskeklubbar, något som inte fanns när jag växte upp. Det brukar också arrangeras kvinnliga flugfiskekurser vilket jag tycker är alldeles utomordentligt trevligt.
Däremot kan man fråga sig varför vi, i det här fallet, måste dela in oss i samkönade grupper. Ett av många svar har varit att vi män är allt för tävlingsinriktade och har svårt att svälja hurusom kompisen fick en större fisk. Känns det möjligtvis igen?
I det gamla landet Sverige var den vanligaste familjekonstellationen att kvinnan var hemma och skötte barnen, hushållet och att mannen jobbade. På sin fritid jagade och fiskade han, sysslor som inte bara var hobbyinriktade utan hade en avgörande betydelse för mathållningen och hushållskassan. Vissa delar av detta finns tydligen fortfarande kvar.
När jag jobbade som lärare fanns för det mesta en liten flugbindarhörna i klassrummet. Där band inte bara grabbarna utan även tjejerna gillande aktiviteten.
Jag minns en av flickorna. Åren gick och en dag mötte jag henne på en gata i en främmande stad. Vi pratade om skolåren och hon mindes med förtjusning klassresan till Ammarnäs, sångerna vi sjöng till gitarr i klassrummet, oftast Dan Andersson, och flugbindningen.
- När jag så småningom flyttade hemifrån blev det universitetsstudier, berättade hon. Så småningom gifte jag mig och fick barn. Vi köpte hus och sommarstuga. Fisket fick helt enkelt inte plats i mitt liv. När jag frågade henne vad mannen i familjen gjorde på sin fritid, kom svaret blixtsnabbt.
- Han jagar älg och är en inbiten flugfiskare, svarade hon.
Kuriosa:
I Danmark kallas flugfiske för ”lustfiske”, ett lämpligt ord i sammanhanget. Den engelska flugfiskaren och kvinnan Dame Juliana Berner skrev redan på 1400-talet följande koka ord; "Ni skall därtill icke nyttja sagda skicklighetskrävande tidsfördriv blott av begär att öka och spara Edra penningar, utan framför allt för att vederkvicka Er och för att skänka kroppen, och i synnerhet själen, hälsa."
Bloggat: Läs Gunnar Westrins blogg
Är det manligt att fiska?
Siekasjärvi sjö. Lina Wuotila från Rantajärvi gillar abborrmetet helskapt.
Foto: Gunnar Westrin.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Länkar: