Gunnar Westrin: Siekasjärvi, en sjö att leva med

Det finns många intressanta sjöar i mitt liv, vattensamlingar som har gett mig oförglömliga fiskeminnen, egenartade naturscenerier, kalla simturer eller enbart kontemplation. För mig är sjöar liktydigt med levande biotoper med ett specifikt ekologiskt liv. De är alla känsliga miljöer som vi tyvärr till delar har missbrukat.

Min barndoms sjö är och förblir voluminösa Ströms Vattudal i norra Jämtland, i egentlig mening en tio mil lång vattenfylld u-dal. Tyvärr är denna den vackraste av alla sjösystem numera en jättelik kraftverksdamm, allt sedan 1951 uppdämd och plundrad på sina skatter. I detta storöringens och fjällrödingens förlovade land finns idag bara spårämnen kvar av gammalt liv.

Intressant är dock de fiskevårdsåtgärder som har gjorts. Ströms Sportfiskeklubb i Strömsund, tillsammans med bland andra länsstyrelsen i Jämtlands län och aktuella fiskevårdsområden, har restaurerat de flesta av harrens forna lekbäckar i hela systemet från Strömsund till Bågede.
Det här är ett praktexempel på bra fiskevård, eftersom det har att göra med modern biotopvård, det vill säga återställningar till det mer fruktsamma ursprunget.

Under påsken hade syrran pimplat på sjön och fått flera riktigt stora harrar. Det var i det närmaste otänkbart för trettio år sedan. På senare tid har jag också fått fina fiskar på torrfluga, på ett vatten som under stundom har kokat av vakande harrar?!
Den sjö som idag kan sägas vara närmast mitt hjärta, förutom en del sjöar på Nordkalotten, som exempelvis den arkipelagiskt formade Rostujávri, är den förtjusande lilla sjön Siekasjärvi i hjärtat av Tornedalen.

Som brukligt på många platser, framför allt i den landsändan, har sjöarna och byarna oftast samma namn. Som exempel kan nämnas sådana centralorter i tillvaron som Siekasjärvi, Kannusjärvi, Ylinenjärvi, Soukolojärvi med flera fantastiska platser.
Min sjö är inte speciellt stor, kanske kring kilometern lång och ett par hundra meter bred, en klassisk norrländsk oligotrof sjö (relativt näringsfattig) med ett eget ekologiskt liv att ombesörja. Vid stranden av den sjön har vi i familjen vårt lilla paradis, ett mysigt timmerhus med bastu och ett härbre av finsk modell (aita).

Egentligen är inte sjön annorlunda än många andra sjöar på trakten, förutom att jag brukar kalla den för min, en egoistisk vokabulär som jag ibland brukar ta till. Nere vid sjön har jag min båt, en ranglig farkost som jag uteslutande använder till mitt vardagliga fiske, oftast långspömete efter sjön abborrar. Fiskbestånden består abborre, gädda och en del lake. Populationerna av abborre brukar fluktuera med åren. I skrivande stund har vi ganska fin abborre i sjön, fiskar kanske upp mot halvkilot som bäst. Andra år har vi bara haft tusenbröder och man kan naturligtvis undra varför.

Oligotrofa norrländska sjöar har en tendens att någon gång bli utsatt för syrebrist, ett fenomen som kallas kvavning. Det kan bero på en seg vår med en is som ligger ovanligt länge. Skulle det samtidigt visa sig vara en sjö med relativt gott om grönsaker kan syrebristen grassera än värre. Fenomenet beror på att växterna vissnar om hösten och att förmultningsprocesserna tar syret från vattnet, för att förloppet ska kunna fungera, ett syre som fiskarna behöver för överlevnad. Här kan därför plötsligt fiskdöd uppkomma.

Det finns både naturlig och onaturlig kvavning. Naturlig kvavning bygger på att det till slut helt enkelt blir för många fiskar, exempelvis abborrar, på ett specifikt vatten med normal vegetation. Då uppkommer till slut både syrebrist och födobrist, varför en del av populationen går under. De som blir kvar kommer att växa till sig och bli riktigt stora, beroende på att mer föda finns till färre fiskar. Därefter börjar processen om igen och en ny kvavning kan komma om några år.

Onaturlig kvavning beror oftast på övergödning, exempelvis en onyanserad skogsgödsling. Det som inte skogen kan ta till sig hamnar till slut i en sjö eller i ett vattendrag, varför växterna får en ofrivillig gödsling, växter till sig och vissnar om hösten. Processen tar än mer syre i anspråk, varför en stor del av fiskbestånden dukar under.
I min sjö finns den naturliga kvavningen, en regulator som gör att vi periodvis får större abborrar. Fågellivet är inte egenartat, men vi har ett antal olika andarter, ett återkommande sångsvanpar och en hel del småfågel. Trevligt är de österifrån kommande gråspettarna, nötväckorna och de smalnäbbade sibiriska nötkråkorna.